Min kära kollega Lisa for till Syd Korea i helgen som var.
Hon bor inne i stan, nära the Village i Sanlitun.
Hon är en hyvens tjej och när jag frågade om vi fick låna hennes lägenhet över helgen svarade hon "Självklart!"
På fredagar har vi ju vår mamma-barn-fight-tradition i poolen på klubben men i fredags var ole-do-lyckan framme tre gånger. Han drabbade inte mig personligen men jag blev indirekt påverkad två av gångerna.
På jobbet var det en liten som skadade sig så vi fick åka till vårdcentralen och sy två stygn i pannan. Det skedde precis innan vi skulle avsluta vårt tema "Kroppen" med en hejdundrande kroppsfest.
Barnen trodde inte det var sant när vi serververade kiss, blod, tarmar, hjärnor,ögon, fingrar, hjärtan och bajs. Och det var det ju inte heller! Men speciellt bajset, som vi serverade ur blöjor,såg så naturtroget ut att några barn vägrade att smaka på det. Det kallar jag självbevarelsedrift på ganska hög nivå!
När festen var slut och alla barn hade gått hem var det dags för oss att fredagsbada. Men trafiken i Kina är inte snäll och det fick Helen bittert erfara. Som tur var klarade Helen smällen bra men bilen......... den blir sig aldrig lik.
Vi kom iväg tidigare än beräknat med tunnelbanan in mot stan.
Lisas lägenhet visade sig ha AAA läge och den var dessutom mycket fräsch. Liten, men fräsch.
Vi fortsatte vår promenad genom hutongerna mot Houhai och passeerade trötta rickshaw-förare och skvallrande damer.
- kineser är inte så bra på hästsport
Vi installerade oss och gick sedan ut för att äta.
Barnen valde Annie´s, en italiensk matkedja, där de bägge hittade favoritmat på menyn. När vi satt där tillsammans mina reskamrater och jag slog det mig hur trevligt vi har på våra äventyr. Vi satt i bästa samförstånd och samtalade med varandra. Mina stora, små sladdisar som har blivit så resvana och modiga.
Mätta och trötta gick vi hem till lägenheten och hoppade i lopplådan. Klockan satte vi på sex, för vi skulle upp och titta på "park-kineserna" nästa morgon.
Klockan sex ringde klockan men inte gick vi upp. Vi ställde om uret till 0900 och fortsatte vår skönhetssömn.
MIn små reskamrater blev då serverade frukost på sängen. Vitt bröd med ett tjockt lager nutella, en sötad youghurt och ett glas apelsinljus. En riktig hälsofrukost! Själc festade jag loss på en kopp nescafé och en hård brödbit utan pålägg och smör.
När frukosten var klar tog vi tunnelbanan till Chaoyang park för att se på hästhoppning. En av mina elever på kompleterande svenska skulle tävla och eftersom Malin är tokig i hästar passade det bra att gå dit och titta. Tidigt i startfältet hoppade en "Sofia" som Melker envist hävdade var min elev. Nu är det bara det att hon inte heter Sofia, så att det skulle vara hon var uteslutet.
Jag kan ingenting om hästar och ännu mindre om hästhoppning men till och med jag kunde se att det var en urusel klass på ryttarna.
Ridning i Kina är en riktig överklassport. En lektion kan kosta upp till 6-700 RMB. Följdaktligen bestod de unga ryttarna (vi såg ungdomshoppningen bara) av barn till rika föräldrar som antagligen tycker att ridning är en fin sport. Många var de som bara satt som hösäckar på hästryggen. Många var de som trillade av, ibland i hoppet men också under ritten emellan hindren. Plopp!, så låg de på marken.
Men alla hade de fina, vackra ridkläder i mestadels svart och vitt.
Hur gick det då för min elev? Ja, hon verkade inte komma till start.
Igår frågade vi hennes bror som går på skolan varför hon inte kom till start. Det hade hon gjort och hon tävlade i sitt andranamn - Sofia!
Vi mötte upp med min kollega Karin och hennes tre barn vid hästhoppningen. När vi i en paus gick in i ett av stallen för att titta på hästarna kom det fram en ung tjej om hörde att vi pratade svenska. Det visade sig vara en duktig ridtjej från södra Sverige som hade fått jobb som ridlärare här i Kina för cirka ett halvår sedan. Amanda, som tjejen hette, är bara 20 år gammal och jag tycker att det visar på ett stort mod att ge sig iväg alldeles ensam till ett främmande land och undervisa i ridning när man inte kan språket.
Efter tre timmar i stekande sol hade alla utom Malin fått nog.
Vi gick hem till Karin och åt en god sallad. Barnen och jag fortsatte sedan till Pearl Market föra att handla skor åt dem. Vi hittade några par till Malin men inte alls så många par som vi hade tänkt.
Några tröjor blev det också.
Pearl Market
Smaken är som baken delad! Malin letade Uggs och gympaskor medan denna lilla flicka letade det mest glittriga.
Det är så nu att vi känner lite "panik" för allt vi vill hinna göra och köpa innan flyget hem går den 11 juni. Tiden går så rasande fort.
Färdighandlade med kassar upp över öronen tog vi tunnelbanan mot lägenheten i Sanlitun.
När vi kom hit till Beijing såg jag en restaurang redan första veckn som heter "1001 Nights" som jag har velat besöka alltsedan dess, men det har aldrig blivit av. Nu bad jag min reskamrater om lov att få gå dit, eftersom jag antog att de inte skulle uppskatta den arabiska maten. Ett riktigt antagande skulle det visa sig.
När jag njöt av taboulleh, babaganosh och kebab med chili petatde de bara i maten men åt pitabrödet.
På restaurangen var det många araber med sin beslöjade kvinnor. Ägaren själv spatserade runt i lokalen och språkade med gästerna. En gång i havtimmen sattes stereon igång på högsta volym och en magdanserska dansade runt i lokalen med kjol runt höften, glittrig BH och bar mage.
Magdanserskan hade, för att citera Bert Karlsson, "kåt blick" och männen dreglade ganska ohämmat.
För mig blir det lite svårt att få ihop den förföriska dansen, männens blickar och deras egna beslöjade kvinnor.
Mätt och glad tog jag med mina reskamrater tillbaka mot lägenheten. Staden sjöd av liv den relativt sena timmen till trots. Gaturestaurangerna hade dukat upp massor av läckerheter - men mina små kamrater ville inte prova.
De utfodrades istället med macka och juice när vi kom hem.
Utomhuskök
På söndagen satte vi återigen klockan på 0600 och den här gången gick vi också upp. Vi åt ännu en näringriktig frukost bestende av vitt bröd och nutella innan vi gick ut och hittade en taxi som kunde ta oss till Tuanjehu parken.
Tuanjehuparken var een första park vi besökte när vi kom till Beijing och det var på vår tredje dag här. Redan då charmades jag av att parken är så kinesiskt.
Chaoyang park där vi var dagen innan är väldig europeisk i sin framtoning.
Vårt mål med det tidiga besöket i parken var att få se när kineserna utövar tai chi på morgonen.
När vi kom in i parken möttes vi av massor av människor i prydliga rader som utövade någon moderna form av morgongymnastik i grupp. Hög musik och en leadare främst i ledet.
Vi fortsatte vår promenad in i parken efter att ha titat en stund. Jag ville gärna svånga med lite i musiken men M&M satte stopp för det omedelbart med hänvisning till att de skämdes över mig.
Överallt hittade man människor i grupp eller ensamma som gjorde sin morgongymnastik. En del satt och klappade igång blodet genom att "slå" sig själva. Andra utförde akrobatikövningar vid någon lämplig stälning.
De här damerna, nedan, iakttog vi länge. De rörde sig så oerhört vacker och graciöst.
Heyrobics, core, pump och allt vad det heter framstår plötsligt som rena neandertalarmetoderna när det kommer till träning.
En och annan flirtade också med "djävulen" inom oss.
Tänk att få ge, bara en liten, knuff i rumpan...........
Parken om morgonen var så vacker, tyst och harmonisk. Allra mest njöt förståss jag eftersom jag numer är i den åldern att jag uppskattar de små sakerna i livet. Men jag tror att även Malin och Melker imponerades av kineserna och deras morgonutiner.
När vi lämnade parken efter någon timme hade gatulivet börjat ta fart och kommersen var i full gång.
Vi letade oss fram till tunnelbanan och åkte till Beijing Zoo. Inte för att se på djuren utan för att besöka marknaderna som ligger i närheten. Marknaderna är totalt sju till antalet och de säljer kläder, skor och smycken och väskor. Det är på dessa marknader kineserna själva handlar. Inga fakemärken men riktigt fina saker till ett lågt pris. Malin och jag for runt som tokar och Melker höll på att ledas till döds.
Han vill ALDRIG mer åka dit har han sagt emedan jag och Malin planerar vårt nästa besök!
Eftersom vi började dagen så tidigt var klockan inte mer än strax efter två när vi återigen hade förflyttat oss medelst tunnelbana, den här gången mot Confucius-templet.
Men innan vi gick in på filosofisk/religiös mark tog vi en fikapaus på ett svindyrt café. Men är man "stanare" för en helg så är man...........
Även den här dagen hade vi stämt möte med Karin och hennes dotter Ida. (Pojkarna var med sin pappa på andra äventyr)
Vi kom fram lite före dem så vi hann titta runt lite på tempelområdet innan de kom.
Som vanligt var det många vackra och imponerande byggander med flera hundra år på nacken. Byggnaderna är alltid välmålade och nyrustade. Man frestas ju som svensk att se på det från en lite "von oben" vinkel. Det där att man målar 3-400 åriga gamla byggnader när färgen börjar flaga. Det där att man drar in el överallt, att man reparera och förnyar istället för att spara och vårda det gamla.
Ja, må hända har vi olika syn på hur man bevarar kuturhistoriska byggnader i våra bägge länder med det är i alla fall oerhört vackert med färgprakten på de nymålade byggnaderna.
När Karin och Ida kom hade vi turen att hamna mitt i en dansföreställning som bygger på Confucius terorier om harmoni och lycka. Vackert!
Jag vet nästan ingenting om Confucius.
En gång läste jag att skillnaden mellan en intelligent person och en ointelligent person är att den intelligenta personen ser till att ta reda på det hen inte vet. Ja, jag må kanske vara lite ointelligent men å andra sidan kan jag konsten att leva och njuta i nuet. Mindfullness - så heter det va`?!
Jag vet inte mer om Confucius idag än igår men jag njöt verkligen av det vackra templet, stillheten, de vackra blommorna och de filosofiska/religiösa symbolerna. Jag var där och då!
Klockan började närma sig halv fem och mina barn började bli trötta, det hade varit en lång dag. Vi gick ut ur templet och började promenera bort mot Houhai.
På vägen dit blev Ida kissnödig och jag behövde också gå. Det var första gången jag provade på att "göra nummer två" på en offentig toalett utan dörrar. Det var inte för att jag ville utan för att jag var nödd och tvungen. Tro mig!
Det må se rent och prydligt ut men lukten........................lukten. Urrrk!
Vi passerade en vintageaffär vi gick in. Melker och Malin fick för första gången i sitt liv prova att skriva på en riktig skrivmaskin. De hade lika svårt med tekniken på den som jag har med tekniken på alla datorer.
Det var kul att kunna glänsa lite och få beundrande blickar när jag visste hur man byter rad och får pappret att flytta sig uppåt.
För att blidka kidsen som nu började tycka att vi hade promenerat lite väl långt tog vi en fikapaus igen
Vi passade på att ringa Lasse som fyllde år eftersom cafeét hade WiFi.
Efter fikat skildes vi åt.
Vi tog oss hem mot lägenheten igen där vi packade och städade innan det var dags för kudden.
Klockan halv åtta morgonen därpå stod vi och väntade på skolbussen på exakt samma plats som vi väntade på under våra första veckor här i Kina när vi bodde på hotell.
Cirkeln håller på att slutas.............
HELGENS KULTURELLA UPPLEVELSER:
- kineser är inte så bra på hästsport
- arbisk mat smakar inte Malin och Melker
- magdans i offentlig miljö är det verkligen förenligt med islam?
- park-kineserna. Jag får aldrig nog!
- de kinesiska klädmarknaderna vid Beijing Zoo
- Confuciustemplet
- att kakka för öppen dörr
- att skriva på en riktig skrivmaskin
