Dansbanefolket i Beijing

................kulturella erfarenheter!

 

Vi vaknade till en klarblå himmel. Det kändes ju lite typiskt eftersom 3/5 aV familjen var ganska så röda och ömma i skinnet.  Vi tog en låååång frukost utanför barnens rum vid poolkanten.

Tänk, varje dag kan vi äta precis hur många mango vi vill. Vi klämde i oss sex stycken till frukost.

Melker badade  i t-shirt, Malin stekte  i badringen och själv låg jag i gynställning vid bordet av den enkla anledningen att det var alldeles för varmt att lägga ner låren på solstolens brits.

Lasse och Vendela satt i skuggan och pratade sommarjobb.

Vi tog ett familjeråd och beslöt oss för att inte tillbringa dagen i solen. 

Istället klämde vi in oss alla fem i en tricykle och styrde kosan mot Tagbilaran.

Tagbilaran är den stösta staden här på Bohol och den ligger cirka 16 km härifrån. Ni skulle sett oss!

Jag, Vendela och twinsen i sidovagnen och Lasse  bakom föraren sittandes i "damsits". Det kostade oss

300 pesos vilket motsvarar cirka 60 Skr. Naturligtvis var vi uppskörtade  på priset men för oss var det billigt!

Framme  i Tagbilaran släppte han av oss  i en shoppinggalleria. Vi besökte GENAST Mc Donalds och Lasse var i himmlen!!!!!! (Vad gör man inte för att hålla gubben på gott humör?!) Mätta  i magen utforskade vi affärerna och Malin hittade två par shorts som föll henne  i smaken. När vi var inne  i varuhuset slog man plötsligt  på högtalar- systemet och det var dags för "the 3 o'clock prayer". All, och jag menar ALL, aktivitet avstannade. Alla, kunder som personal, stod med böjt huvud och lyssnade  på bönen som ljöd  ur högtalarna. När bönen var slut gjorde alla korstecknet och kommersen fortsatte som om den aldrig hade avstannat. Otroligt!

När vi hade shoppat färdigt gick vi till bankomaten för Vendela skulle ta ut pengar. Hennes  kort krånglade och vi blev stående ett tag vid bankomaten, bakom oss stod en västerlänning  i 60-års åldern. När han hörde att vi talade svenska gjorde han oss  uppmärksamma  på att även han var svensk. Det visade sig att han hade  bott  här  på Bohol i fem år och att han hade  hamnat här  på  Filippinerna av en ren slump. Han stortrivdes och av honom fick vi en massa goda tips och råd på vad vi ska se och hur vi ska gå tillväga. Vi fick också tips  på , enligt honom, den bästa stranden så dit ska vi imorgon.

Medan vi pratade med Ove, han hette så vår  nya svenska vän, var det en fillipinsk dam som hängde sig på oss. Hon gjorde pusstecken till M&M och ville att de skulle pussa henne  på kinden. Hon pratade med Lasse men ingen av oss lyssnade  på vad  hon sa. När vi hade snackat färdigt  med Ove gick vi för att hitta en annan bankomat till Vendela. Kärringen följde efter oss och det började kännas  olustigt.  Jag frågade vad  hon ville men hon bara pratade med Lasse och sa något  om 2500 pesos. Jag tror att hon ville att Lasse skulle köpa sig en hedersstund med henne till det facila priset av 2500 pesos (450 skr).

Jag sa åt henne att försvinna men hon bara gick efter oss. Melker blev riktigt rädd och skrek åt henne och då bara skrattade hon, bytte trottoar och fortsatte att följa efter oss. Damen var uppenbarligen psykiskt sjuk. Det hela slutade med att vi hoppade  in i en tricykle och bad att få bli körda till den andra, mycktet större, shoppinggallerian i stan.  Det var enda sättet att bli av med henne. Där stötte vi på Ove igen och han gav oss ännu fler goda råd som kommer att förgylla vår vistelse här. 

 

Klockan går fort när man har kul och innan vi visste ordet av hade  klockan passerat fem. Vi ville vara hemma  innan det blev mörkt och det blir det 1815. Då är det beckmörkt.

Vi hoppade in i en tricykle igen och for hemåt. 

Skönt avsvalkande bad och lite lek i poolen innan det nu är dags för  middag.

 

- Att åka fem peroner  på en trycykle går alldeles utmärkt

- Ett helt varuhus stannar under klockan-tre-bönen

- Psykiskt sjuka människor känns  lika ovant och läskigt här som hemma

- Big Mac är  lika gott för Lasse här som "everywhere"