Jag har aldrig varit på en solsemester dylik denna. Vi solar, badar och latar oss dagarna i ända. Så till den milda grad att det till slut nästan blir lite tråkigt............
Alltså: lite äventyr!
I söndags, påskdagen, bestämde vi oss därför att titta lite närmare på Bohol. Men som alla andra lite mer resvana ville vi göra det på vårt sätt. Lite annorlunda. Inte precis som gemene man.
Alltså ignorerade vi alla killar som ville ragga kunder genom att sälja "the countryside tour" och jagade själva en van till ett bättre pris.
Jag gick upp två timmar före de andra för att hitta rätt tur för oss. Jag hittade en kille som gav ett lite bättre pris och som skulle köra som vi ville. Vi bestämde möte utanför vårt hotel klockan tio. Jag gick hem och väckte de andra och över frukosten gjorde vi upp resrutt.
Var chaffis kom i en skruttig van med ett reservhjul i bakluckan som, jag ljuger inte nu, hade ett mönsterdjup av
0 mm !
Vi satte oss i bilen och jag visade upp den rutt vi ville ta.
- No, mam, no, no that is too far!
- But I asked you if we could decide the route. That was our agreement, försökte jag.
Så hur slutade då det hela?
Jo, vi åkte den rutt som alla andra tar i en skruttigare van till ungefär samma pris som alla andra betalar!
Så mycket för att göra "vår grej", resvana och att vara speciell !!!!!!
Första stoppet var för att titta på tarsier.
"A sanctuary near the town of Corella, on the Philippine island of Bohol, is having some success restoring tarsier populations. The Philippines Tarsier Foundation (PTFI) has developed a large, semi-wild enclosure known as the Tarsier Research and Development Center. Carlito Pizarras, also known as the "Tarsier man", founded this sanctuary where visitors can observe tarsiers in the wild. As of 2011, the sanctuary was maintained by him and his brother.[citation needed] The trees in the sanctuary are populated with nocturnal insects that make up the tarsier's diet.[31]" (Wikipedia)
"Tarsiers are small animals with enormous eyes; each eyeball is approximately 16 mm in diameter and is as large as its entire brain.[11] The unique cranial anatomy of the tarsier results from the need to balance their large eyes and heavy head so they are able to wait silently for nutritious prey.[12] Tarsiers have an incredibly strong auditory sense because their auditory cortex is very distinct.[12] Tarsiers also have very long hind limbs, due mostly to the extremely elongated tarsus bones of the feet, from which the animals get their name. The combination of their elongated tarsi and fused tibiofibulae makes them morphologically specialized for vertical clinging and leaping.[13] The head and body range from 10 to 15 cm in length, but the hind limbs are about twice this long (including the feet), and they also have a slender tail from 20 to 25 cm long. Their fingers are also elongated, with the third finger being about the same length as the upper arm. Most of the digits have nails, but the second and third toes of the hind feet bear claws instead, which are used for grooming. Tarsiers have very soft, velvety fur, which is generally buff, beige, or ochre in color.[14]" (Wikipedia)
De små rackarna lever enamna och behöver ett hektar som sitt revir. De föder en enda unge åt gången och bär dem i sex månader. Guiden berättade att när en unge föds flyttas den ut i det fria så fort den klarar sig själv.De är ganska fredliga individer som lever sitt liv på natten. Hanarna däremot kan ilskna till ordentligt om honan de uppvaktar är ofruktsam eller om han uppfattar henne som oattraktiv - då kan han till och med döda henne.
(Ja, ja dessa patriarker. de finns då överallt!)
Vi gick inom ett inhägnat område med guide. Själva turen tog kanske 10-15 minuter och vi såg fyra eller fem individer. De var så otroligt söta och mycket mindre än vi hade föreställt oss. Guiden gick direkt på varje individ och vi frågade hur hon visste var de satt.
Tarsier är nattdjur och varje morgon innan man öppnar går guiderna runt och lokaliserar djurens "daghäng" så att de kan leda oss turister till dem.
Kändes det tillrättalagt och som en turistfälla? Svar, nej.
Djuren levde i sin naturliga miljö och man styrde oss nyfikna turister med järnhand så att vi så lite som möjligt skulle inkräkta på individernas liv.
Nästa stopp var Loboc. Där vill gärna de tillrättalagda turerna, och således även vår, att man ska hoppa på en båt och äta buffé samtidigt som man sakta åker nedför floden Loboc River. Vi hade läst på flera ställen att detta är dåligt från början till slut, så vi avstod.
Däremot tittade vi på den tre hundra år gamla kyrkan som nästan helt ödelades vid den stora jordbävningen den 15 oktober 2013.
Man kan skönja taket i kyrkan, som säkert var riktigt fint innan jordbävningen.
När vi var klara och ville åka igen var vår van med chaufför som bortblåsta. Det visade sig att han behövde lunch och när vi inte ville åka båttur höll han på att få gå hungrig hela dagen. Alltså stack han iväg och fick ett snabbmål mat och vi strosade längs floden så länge.
Sen följde lite stopp här och var innan vi kom fram till Chocolate Hills.
"Chokladkullarna på den filippinska ön Bohol är ett udda geologiskt fenomen med över 1000 nästan likadana toppiga runda kullar av kalksten. Kullarna är en välkänd turistattraktion och har föreslagits som världsarv." Wikipedia
De var jättefina och jag kan riktigt tänka mig hur chokladlika de kan vara under torrsäsongen.
De två sista stoppen var på"Habitat" och vid bambubron.
"Habitat" var ett fjärlisrum ute och behållningen av det var den jättegulliga och roliga guiden som vi hade. Bambubron var ett praktexempel på hur man kan göra en turistattraktion av ingenting. Vi hade alla föreställt oss en lång bro av bambu öven en djup ravin. I själva verket var det två broar om cirka 25 meter vardera som gick 10 meter över floden. En i ena riktningen och en i andra. Där man bytte riktning på andra sidan floden fanns tingeltangel-butiker med söta tjejer som ville att man skulle köpa, köpa, köpa.
Bilder från nätet
Och det ville Malin! Ett linne för motsvarande 20 svenska kronor fick pappan hala upp pengar till.
Turen och dagen var bra men vi var rätt less på bilåkning i 35 graders värme, air-con tll trots, så vi skippade de sista stoppen på turen och var glada när vi kunde kasta oss i poolen hemma på hotellet.
Sensmoral: Vår egendesignade tur hade blivit för lång och inte speciellt speciell. Det kanske finns en tanke bakom den tur som alla vill sälja nämligen; det är det som finns att se och det man orkar se!
I måndags slappade vi vid poolen hela dagen. Vi flyttade oss mellan vårt bord och poolen, en sträcka på drygt fyra meter. Lasse hade just tillfrisknat från sin turistdiareé och jag påbörjade min.
På kvällen hade Lasse och barnen ordnat överraskning för mig så tillvida att Lasse och jag skulle gå ut och äta alldeles själva. Wow!
Kidsen och Vendela frossade i pizza, glass och nedladdad "Sune i fjällen" och Lasse och jag gick på en lite finare krog längre ned på gatan. När vi kom dig blev vi hänvisade till ett bord i trädgården under ett träd där cikadorna sjöng som galna. Cikadornas sång är bland de starkaste ljud som frambringas av insekter och finns skildrad i poesin redan under antiken. Det är hanarna som frambringar ljud i syftet att locka till sig honor och de gör det med hjälp av ljudorgan på bakkroppen.
När vi hade satt oss ned kom vår servitör och satte fram en flaska mousserande och en förrätt som var supergod.
Vendela - vilken prinsessa! Hon vet hur man får en gammal halvdussinmorsa och en gummigubbe glada.
Vi år varsin fetasallad som var nästan helt utan fetaost och knäckte en flaska vin. Vår servitör var väldigt uppmärksam men han hade den lilla egenheten att han neg (!) så fort han gick från bordet.
I tisdags åkte vi till Dumaluan Beach igen men vädret var sådär och det kom till och med lite regn. Vår nya vän Ove var är och han hade med sig en present till Lasse i form av en lokal flaska brandy.
Vi åkte hem redan före klockan två. Jag hade myror i benen så jag bestämde mig för att gå hem längs stranden hela vägen till Alona Beach. En promenad på 4-5 km.
Jag kom bara två kilometer innan sandstranden blev till klippstrand men det stoppar inte mig.
Vad som däremot försökte stoppa mig var några killar som höll på att arbeta med stenläggning på en resort vid klippstranden. De ropade "no, no!" till mig men jag spelade dum och vinkade och sa hej. De fortsatte ropa "no,no" och snart kom den beväpnade vakten ifatt mig och berättade att där fick jag minsann inte gå. Jag bad att få gå upp till stora vägen men icke! Jag såg lite hjälplös ut men det biter inte på männen här (se tidigare inlägg).
Det kan hända att det beror på att jag inte längre är ung och vacker och det kan också bero på att bara för att jag är turist får jag inte göra som jag vill.
Vakten stoppade mig.
Hur som helst, han visade mig bakom ett byggplank och pekade ut i vilken riktning jag skulle gå för att jag skulle nå stora vägen. Där blev jag efter någon kilometer upp-plockad av resten av familjen.
Igår gjorde vi resan höjdpunkt, enligt mig.
Vendela hade förberett sin resa genom att på ungdomars vis ta reda på vart hon skulle och vad som erbjuds där.
Hon hade lästa att på grannön Cebu kan man simma med valhajar!
Lasse var skeptisk till både pris och möjligheten att faktiskt få simma med de stora djuren. Men oj, vi simmade med dem "allright".
Båtresan dig tog oss 2 timmar i en stor banka fylld med turister. Man hörde svenska, ryska, italienska, hebeiska och visaya (det lokala språket här) bland annat. Att stiga iland var ingen lek men vi klarade oss i alla fall utan att plurra med väska och allt. Det gjorde inte en av de unga norka tjejerna. Hon gjorde ett störtdyk med pass, kamer, pengar och allt.
Väl framme fick vi en draging om hur man beter sig i vattnet med valhajarna. Inget plaskande, inga höga röster och ett säkerhetsavstånd på fyra meter. (Det var mer för deras skull än för vår)
Här skulle jag nu vilja lägga upp en av alla de bilder som togs med den undervattenskamera som Vendela hyrde. Men bilderna som sitter Vendela minneskort är bara kompatibla med PC och inte med Mac. Och vi är en Mac-familj just nu!
Trettio minuter fick man simma med valhajarna. Vi såg flera stycken och de kom så nära att fyra meters säkerhetsavstånd var omöjligt att hålla. Melker råkade till och med sparka till en på stjärtfenan av misstag.
Vilka djur! Jag plockar ner en bild från internet så att ni som inte vet hur de ser ut kan se.
När det var dags att åka hem hade vinden tilltagit. Det gick gäss på sjön och bara att ta loss ankaret och försöka stäva ut var en prövning för vår skeppare och hans mannar.
Bagaget stuvades långt in på bankan och vi satte oss i fören. Dumma människor!
I början var det härligt med vatten som stänkte över kroppen och solen som sken. Efter ett tag blev stänket till duschar och sen till rena skyfall. Innan vi hann flytta oss bakåt i bankan var vi dyblöta så det vara bara att sitta kvar. I fem timmar stretade och kämpade bankan och vår kaptem mot vågorna innan vi till slut nådde hemmahamn på Alona Beach på Bohol. Barnen var nedkylda så det första som beställdes på hotellet var tre koppar varm choklad.
De är så tåliga våra barn!
Vi åt middag på en nyöppnad pastarestauang som hade fått till och med en "italienare-wanna-be" att gråta. Men det var bukfylla och vi var hungriga och trötta.
Kudden dängde vi huvudet i redan före klockan nio.
Idag blev det Dumaluan Beach igen. En till synes lat, ganska ointressant dag kan tyckas.
Vi hittade vår plats på beachen, vi solade, badade,solade igen och badade ännu mer. Efter ett tag dör Ove upp och han och Lasse gick för att ta en öl.
Jag tog då på mask och snorkel och begav mig ut mot revet. Det är en bit ut dit och jag är inte helt bekväm med att vara ensam så långt från land. men vad gör man inte när ingen annan vill..............
Jag hade precis kommit fram till där korallerna börjar då jag fick se en "snake-eel".
Jag följde den på avstånd ett tag. Strax över metern lång och vit och svartrandig med en platt svans. En orm!
Då bestämde sig den dj- n för att gå upp till ytan och hämta lite luft. Jag backade, så gott man nu kan backa i vattnet och sen sam jag mot land. Fort!
Jag är rädd för ormar i allmänhet och vattenormar i synnerhet.
Bilder från nätet"Ormålar är en familj i ordningen ålartade fiskar. Det finns minst 250 arter, indelade i 52 släkten. Ormålar förekommer i kustnära vatten i tropiska och varma tempererade hav världen över. Några arter förekommer också i flodmynningar." Wikipedia
Vår vän Ove sa att ormålen är giftig men jag kan inte hitta någon indikation på det på Wikipedia men som Vendela så klokt säger; "Det står heller ingenstans att de inte är det"
I övrigt ägnade vi dagen åt krabb-race på fixad bana och bad, bad och åter bad.
DAGARNAS KULTURELLA ERFARENHETER:
- att se Bohol
- att simma med valhajar
- att stöta på en ålorm när man inte alls vill
Kommentera