Dansbanefolket i Beijing

Så är den här - den sista dagen.

 

Igår gick vi upp tidigt. Melker och jag hämtade ut pengar för containern. Stack till skolan återlämnade min Mac, som jag kommer att sakna "big time"! Även nycklarna återlämnades.Passade  på att ryka  ihop med chefen sådär i elfte timmen. Dålig tajming!

Hem igen. Sprang genom duschen och var på Galati, en italiensk restaurang vid Pinnacle Plaze, klockan halv ett.

Hela personalstyrkan samlades där och skolan bjöd  på lunch. Malin och Melker var med, de måste ju också äta.

Blev kompis med chefen igen och fick två fina kinesiksa stämplar som gåva.

Det kramades till höger och vänster för att säga adjö till dem vi inte skulle träffa mer. Grät när jag sa adjö till Karin M. Jag kommer att sakna henne och hennes familj så. 

Nu spenderar hon sommaren "down under" och vi åker hem till den kalla nord. Men våra vägar kommer att korsas  igen. Basta!!!

Twinsen, jag och min kollega Lisa hoppade in i en taxi och for till Pearl Market. Jag var tvungen att köpa en varsin ryggsäck till Malin och Melker för att få plats med alla våra saker. Kiddsen fick en varsin present av mamman som de blev glada för.

Kaffetröstiga som vi var efter den goda italienska lunchen slog vi oss ned  på Starbucks. En Latte grande till mig, macciato till Lisa och varm choklad till Malin gjorde djupa hål i våra plånböcker. Melker gjorde plan 1 osäkert genom att springa runt och försöka pruta ner ett par högtalare till 25 RMB. Han är hård  i affärer men den här gången fick han ge sig och mamman sköt till 20 RMB så att han kunde köpa högtalaren för de 45 RMB som krävdes.

Naturligtvis köptes det lite  onödiga sista-minuten-saker, de fulla resväskorna till trots.

Vi femrycket gick vi till Brown Door, en av våra favoritrestauranger, för att äta där en sista gång. 

Karin W med familj skulle ha anslutit men de hade för mycket att göra så de dök upp en timme senare.

Tillsammans for vi sedan alla tio till Red Theatre för att se en Kung Fu show. Det var fantastiskt!

Vilken kroppskontroll och vilken styrka de uppvisade på scen. 

Efter showen tog twinsen och jag en taxi tillsammans med Lisa till Sanlitun där Lisa bor. Taxichaffisen körde som en biltjuv och barnen vägrade att åka med honom ända hem. Alltså hoppade vi ur bilen med Lisa, kramade henne adjö,och letade en ny bil i regnet.

Lisa kommer vi att träffa  på Ornö snart igen så det avskedet gjorde inte så ont men jag har gillat att ha henne som kollega och vän så visst var det sorgligt att säga adjö.

Väl hemma tog jag mig an den sista packningen och insåg att vi har på T O K för mycket saker.

Somnade sent och sov hårt.

 

Så hårt at vi försov  oss  i morse. Vi skulle ha träffat Karin W för att tillsammans gå till banken och betala vår container. Själv behövde jag ta ut ytterligare 3000 RMB eftersom jag tog ut maxbeloppet igår.

Vi kom till banken en timme senare än beräknat och när jag skulle ta ut pengar fick jag inte! Kortet hade ännu inte hämtat sig från gårdagens stora uttag. Panik!

Jag gjorde flera försök men kortet bara vägrade. 

Barnen och jag skulle äta lunch med ljuvliga Isabelle, vår kanslist, idag men jag var tvungen att sms'a henne att vi satt fast på banken.  Tror  ni inte att den ljuvliga människan kommer till banken, lånar mig de 3000 RMB jag inte får ut  på mitt kort och fixar så att vi slipper vänta ännu en timme  på vår tur. Jag vet inte hur Karin W och jag skulle ha  klarat oss utan henne.

När containern var betalad och en stor tung sten hade släppt från mitt bröst lunchade vi med Isabell på en indisk restaurang  i närheten. Isabell bjöd oss på lunchen. Redan igår tog hon mig åt sidan och frågade  om vi kunde äta tillsammans idag. Jag vet inte vad hon tjänar i månaden men jag är säker  på att det är ganska mycket  mindre än vad jag gör så det kändes lite konsigt att hon skjulle bjuda. Men Isabelle insisterade och ville verkligen bjuda. Då tog vi tacksamt emot.

Melkers stora hjärta och hans snabba hjärna funkar ibland alldeles extra ordinärt bra så vi hade  köpt med oss fem Marabou chokladkakor till Isabelle. Hon älskar Marabou choklad och blev verkligen glad.

Efter lunchen hem igen och på med städlinnet.

Sovrummen och ena badrummet rengjordes grundligt innan det var dags att skynda till skolan igen. Isabelle fick tillbaka sina pengar. Vi gav också vår dammsugare till henne, lakan, handdukar och min mobiltelefon. Känns bra att ge sakerna till någon som uppskattar dem och blir glad.

Häromdagen fick Ma Bin, skolans chaufför, och Isabelle gå lös på det de ville ha i min lägenhet. Perfekt! Jag slapp slänga och de blev glada.

Jag grät när jag sa adjö till Ma Bin. Han var den första vi träffade när vi kom hit. Han hämtade oss  på flygplatsen och jag minns att jag fick en bamsekram av honom på en gång.

 

Skynda hem igen, på med städlinnet och in i köket. Jag for upp och ned på väggarna, ut och in i skåpen och in med skallen i frys och kyl. Nu glänser det!

Torkade svetten ur pannan och begav mig till klubbhusets skönhetssalong.  Manikyr och pedikyr lugnade ner mina nerver, mitt hjärta och min hjärna lite. Njöt en dryg timme av att få lyxa till det lite.

Nu sitter jag här  i vår nästan tomma lägenhet och bloggar för sista gången i Kina. 

Om 20 minuter ska vi gå hem till underbara Helene och hennes familj. Lite matvaror och annat tjafs lämnar vi där  innan vi går med dem på Piazza Café.

Helene är ännu en av dessa stjärnor  på Kinahimmlen!

Utan henne hade jag inte fått hem containern idag för det var hon som hjälpte mig genom att låna ut pengar som jag sedan betalar tillbaka  i Sverige.

Utan henne hade vi inte haft vår mysiga fredagstradition med bad och öl.

Utan henne hade inte samtalen efter gudstjänsterna  på svenska kyrkan varit lika givande. 

Utan henne hade jag inte haft någon att gnälla hos när det körde ihop sig här och där. En axel att gråta  mot när det var tungt ett tag..........

Som tur är åker hon också hem, till Lund visserligen men det är  i alla fall i samma land.

 

När jag vandrar på gatorna här  i Capital Paradise kan jag inte riktigt ta in att det är slut nu. Jag går som i ett vakuum. Det har varit mitt hem i snart ett år Det har varit ett bra hem. Ett bra  år.

Jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret och ser planen landa och starta  på Beijing flygplats några kilometer härifrån.  Om tre och en halv timma hämtar Peter oss och kör oss dit.

Klockan fem i två i natt lyfter vi mot Doah.

Det svider  i magen och bakom ögonlocken när jag tänker på det...........

 

 

中国在我的心脏

我们不说再见，
我们对你们说了！