Idag är det en vecka sedan vi åkte från Beijing. Det känns som en hel evighet.
Vårt kulturregn häromdagen fortsatte även efter det att vi hade kommit hem från Tagbilaran.
Vi åt middag på ett ställe som heter "Biergarten". Stället ägs av en polack och hans tyska (?) hustru.
Barnen var trötta efter en dag i stan och Vendela var gullig och tog med sig dem hem medan Lasse och jag avslutade vår vinflaska och betalade. Vi kom i samspråk med tre svenska ungdomar som satt vid bordet bakom vårt. De var från Göteborg och var inne på sina sista tre dagar av sin Asienvistelse. Nu skulle de hem och jobba ihop nya pengar..............
Vi pratade med ungdomarna ett bra tag, så länge att de stackars servitriserna började släcka ned i lokalen. Då förstod vi att det var dags att gå. Lase och jag var inte riktigt sugna på att gå hem så vi slank in bakom ett plank av plywood dår vi hörde musik. Det visade sig att vi hade hamnat på en lokal pub.
Bakom planket var det några plastbord utställda framför en enorm karaokemaskin av modell jukebox. Vi beställde in varsin San Miguel och hann precis stoppa tjejen bakom barnen innan hon hann öppna bägge flaskorna.
De var på en liter stycket!
En mycket påstruken filippin räckte oss pärmen med sånger och insisterade på att vi skulle sjunga något. Stärkt av fördrink, vin och öl bestämde jag mig för att framföra (!) "Three little birds". En av Bob Marleys gamla slagdängor (även om jag är ganska säker på att det inte är han som sjunger den i orginal). Det var 11 låtar innan det var min tur så vi hann dricka ur vår öl och beställa in ännu en liter.
Det är konstigt det där. Man sjunger aldrig så bra som när omdömet sviktar pga alkoholintag. Tyckte själv att jag lät som en riktig artist men Lasse tog ner mig på jorden igen och vi pep ut ur stället direkt efter mitt framförande.
Men kul var det!
Jag har alltid önskat att jag skulle våga sjunga kakaoke bland folk och nu vid 53 års ålder törs jag. Wow!
Dagen därpå ägnade vi åt poolhäng. Vi var lite möra och behövde en lat dag med inget inplanerat. Det var inte så mycket folk på hotellet så vi hade poolen nästan helt för oss själva.
Jag pasade på att börja och avsluta en bok av Anita Shereve som heter "Strandsommar". En jättebra bok! Hon har ett speciellt sätt att skriva på. Korta stycken, målande språk. Så njutbart att läsa.
Frukosten ingår inte i vårt hotellpris men det har vi löst på så vis att vi handlar färsk frukt, yoghurt, bröd och pålägg i byn och sedan äter vi utanför barnens rum. Hur vi ska klara oss utan all den härliga frukten när vi är tillbaka i Beijing respektive Sverige är en gåta. Vi frossar i mango, vattenmelon och papya.
Den svenska mannen som vi träffade inne i Tagbilaran tipsade oss om en strand som ligger några kilometer härifrån och som han sa var mycket vackrare och bättre än Alona beach. Det lät intressant tyckte vi eftersom
Alona beach inte imponerade så mycket på oss.
Vi klämde in oss i en tricykle, alla fem, och for dit. Ett bra beslut skulle det visa sig.
Viket ställe!
Inte så många turister, nästan bara filippiner och en lååååång härlig strand.
Den första vi stötte på dock var vår svenska vän från i förrgår, Ove. Han visade oss de bästa snorkel-ställena och han visade oss den bästa och billigaste restaurangen. Jo, naturligtvis fanns det små restauranger längs stranden.
Vi njöt i fulla drag hela dagen. Tricykeln som vi hade åkt till stranden med väntade på oss under dagen och halv fyra packade vi ihop pick och pack och for mot hotellet.
Lasse och jag lämnade famijen och for själva till Panglao town tre kilometer bort för att beskåda långfredags-processionen. Lasses intresse för religion och kyrkan är, för att uttrycka det milt, inte särskilt stort så han stannade bara ett litet tag innan han tog en tricykle hem till resten av familjen.
Men inann han åkte hann vi gå in i den smockfulla kyrkan. Jag såg att folk köade för att gå fram och ta nattvarden så jag ställde mig också i kön för att göra det samma. Lasse satte sig snällt på en kyrkbänk (hur han nu bar sig åt för att hitta en ledig plats) och väntade på mig. Kön gick hyfsat fort och jag försökte under tiden som jag köade bilda mig en uppfattning om hur det hela skulle gå till. Jag har aldrig tagit nattvard i en katolsk kyrka förut. När jag kom fram och det endast var två personer före mig såg jag att det ingalunda var någon nattvardsgång det handlade om, men då var det för sent att vända. Alla människor köade för att kyssa ett krusifix!
Jag studerade noga mannen som var före mig och gjorde som jag tror att han gjorde.
Jag kan lova med 100% säkerhet att korgossen som höll i krusifixet förstod att jag inte hade en aning om vad jag sysslade med.
Jag kände mig till och med lite generad för det där att kyssa krusifix är inte riktigt min grej.
Vi gick ut ur kyrkan och Lasse ville åka hem men jag valde att stanna. Jag ville så gärna se och även fotografera processionen som skulle börja strax efter klockan fem. Jag hade köpt två ljus av en liten pojke som jag tände för mamma, pappa, Gunnar, Ebba, John och Hedvig. Det kändes bra.
Vid kyrkporten stod helgonfigurerna och Jesusbilderna klara. Vagnar prydda med bilder och figurer som skulle finnas med i processionen genom byn.
Varje år är det ett tiotal personer som faktiskt korsfäster sig här på Filippinerna under långfredags-processionerna. Här på Bohol förekommer inte det och det kändes ganska bra att veta.
Jag älskar skivan "Jesus Christ Superstar" och jag kan många av texterna utantill. En del låtar kan jag hela texten till och andra bara en liten del. En av låtarna, "What's the buzz", börjar med att Jesus skriker: "My house should be a house of prayer, but you have made in to a house of theives......"
Låten handlar om när Jesus driver månglarna ut ur templet. Jag kan inte hjälpa det men den låten snurrade i mitt huvud när jag såg kommersen utanför kyrkan.
Det såldes mat, dricka, ljus och ballonger bland annat.
På ett vis är det väldigt befriande att man här inte låter kykan vara så högtravig. Den är en del av vardagen helt enkelt.
När själva processionen började bestämde sig min kamera för att inte fungera längre. Jag fick helt enkelt lagra det jag såg på min egen hårddisk. Det är imponerande att se tusentals människor med brinnande ljus i händerna vandra efter helgonfigurerna. Prästerna och korgossarna först, sedan församlingsborna i en lång, lång procession.
De skulle vandra cirka en kilometer och jag är nästan säker på att när de första människorna var tilbaka vid kyrkan hade de sista ännu inte lämnat området. Mäktigt!
Jag gick innan det blev mörkt för jag ville inte åka ensam i en tricykle i mörka natten.
Idag, påskafton, åkte vi tillbaka till paradisstranden och bara gottade oss hela dagen lång. Ove, vår nyvunne vän, var där idag också och han och Lasse har pratat företagande och restauranger.
Återigen har jag fått en påminnelse om att man inte ska döma och vara fördomfull. När vi först stötte på Ove trodde jag att han var ännu en av de där äldre västerländska männen som skaffar sig en ung filippinska att utnyttja. Lite "low class, no class" -typen. Fel , fel, fel.
Det visar sig att han är en man som vet att ta vara på livet. Han bor och lever här men han har en gedigen karriär bakom sig och sköter några timmar om dagen de styrelseuppdrag han ännu har kvar hemma i Sverige. Till Sverige åker han en till två gånger per år för att sköta sina affärer. Han har en filippinsk fästmö men hon är ingalunda en ung, utnyttjad snärta utan en mogen dam i min ålder som bor och arbetar i Tyskland sju månader om året.
Lunchpaus i paradiset.
De yngsta och maken.
Vackra Vendela.
Banka heter båtarna man använder här på Filippinerna.
Jag stack ut och snorklade en timme på egen hand. Snorklingen här är inte världsklass. Korallreven är mer döda än levande. Visst finns det fiskar och visst är de vackra men mångfalden saknas.
Men, vet ni vad ? Det gör inget! Det är så fanstastiskt att "ta rygg" på en fisk och bara följa med.
Det är också så hoppfullt när man ser att korallerna här och var börjar komma tillbaka. Jag såg blå, jag såg gröna och gulbruna koraller som vajade på den botten som för bara något år sedan var stendöd.
Det är som korallerna följer påskens budskap om svek och död och sedan uppståndelse och glädje.
För det är i sanning glädje att se korallerna levande igen. De är inte stora, och det är på små fläckar här och där. Med det är på väg och rätt håll.
När kroppen hade fått vad den tålde av sol den här dagen packade vi in oss i en tricykle och for hem
till hotellet.
Vi åt middag på stranden ikväll. Meningen var att vi skulle äta efterrätt efter maten, det är ju påskafton trots allt, men restaurangen vi hamnade på var inte speciellt bra så vi beslöt oss för att ta efterrätten på något annat ställe.
På väg mot "ett annat ställe" hamnade vi mitt i en eldshow. Vi stannade och njöt av uppträdandet en stund.
Man blir lite trött av att lapa sol och bada hela dagarna så vi struntade i att gå på restaurang för att äta efterrätt. I Istället köpte vi hem ett stort glasspaket, chokladsås och lite extra bananer. Sen svullade vi vid poolkanten under ett parti plump. Ett parti som Lasse vann för övrigt.
Nu har alla gått och lagt sig i min familj. Jag sitter på balkonen utanför Lasses och mitt rum.
Nedanför mig sitter ett stort gäng svenskar. De måste ha kommit idag för jag har inte sett dem förut. De kommer från Norrbotten kan jag höra på dialekten. Jag sitter och tjuvlyssnar lite. Inte på vad de säger utan på den ljuvliga dialekten.
Imorgon kanske vi byter några ord med varandra - vem vet...............
DAGARNAS KULTURELLA ERFARENHETER:
- att vara de enda västerlänningarna på en lokal bar är bara kul
- att sjunga karaoke "offentligt"
- alla västerländska män med en filippinsk flickvän eller fru är inte sexistiska manschauvinister
- att kyssa ett krusifix
- att se en påskprocession
- att åka fem i en tricykle
Vet inte om det kan räknas som en kulturell erfarenhet. Det är faktiskt en erfarenhet som ingen skulle behöva ha. Vi har sett två män hand i hand med barn. Vid olika tillfällen. Barn som troligtvis inte är deras egna. Jag blir förbannad, Lasse ber mig att ta det lugnt. Vi vet ju inte med säkerhet att det vi ser är vad vi tror att vi ser.
Men jag svär vid Gud att om jag får det minsta lilla bevis för att det handlar om barnprostution då kallar jag på polisen. Jag skulle inte kunna leva med mig själv annars.
Kommentera