Dansbanefolket i Beijing

Vi landade i Beijing  iklädda shorts och flip-flop.

Trötta och möra efter att bara ha sovit strax under två timmar sista natten på Filippinerna. Melker och jag hade visserligen kunnat sova lite på flyget men det var långt ifrån tillräckligt. 

När vi kom till immigration var det hur mycket  folk som helst. Det hade  landat 3-4 plan ganska samtidigt och alla var utrikesflighter. Vi började köa på det vis man köar här  i Kina. Det vill säga efter  "störst går först"- principen ända till man når avspärrningarna då kön mer eller  mindre tvingas att bli mer såsom vi är vana att en kö ska vara. En och en halv timme tog det för oss att bli insläppta i landet.

Väl inne gick det hyfsat fort och kön till taxibilarna var inte speciellt lång.

Vi klev ut  i friska (?!) luften och en kall vägg slog mot oss. Det var bara 8 grader  plus  i Beijing  i söndags.Brrrr!

Vi fick en taxi och på kinesiska taxichaufförers vis satt chaffisen kvar i bilen  och lät mig kånka och släpa och slita för at få in vår resväska  i bakluckan.

Vi var hemma!!!

Människor som har varit här  i Kina längre än vi har säger ofta att "man måste lämna landet minst 2 ggr/år". Jag har aldrig förstått det resonemanget förrän nu.  Där hade vi i två veckor varit  i underbara Filippinerna och bara träffat vänliga och hjälpsamma människor. Konstrasten var enorm och jag kände genast att livet här  är  lite jobbigare och lite trögare. 

Men lika fullt kände vi alla tre att vi kom hem. Barnen till och med sa det; "Det känns som att vi är hemma mamma".

Hemma  i lägenheten var kylskåpet och frysen i stort sett tomma så vi lyxade oss och beställde hämtmat från Piazza Café. Vad det blev?

Kinesiskt förståss!

 

I måndags började barnen skolan och jag jobbet igen och nu tre dagar senare är det som om vi aldrig har varit borta. Livet lunkar på med läxor, planering, tvättning och matlagning.

I måndags  kom också värmen så nu har vi temperaturer på upp emot 25-28 grader  på dagarna. 

Blomsterprakten är enorm. Körsbärsblom, röda blommor som blommar på kal gren, utslagna pilträd som vajar i vinden. Längs gatorna står det rad på rad av balkong- och trädgårdsblommor till försäljning för en spottstyver.

Längs gatorna ser man också joggande västerlänningar och huvudskakande kineser med munskydd. 

Jag kände när vi var med Lasse och Vendela  i två veckor att det skulle bli OK att åka hem igen. Men jag behöver bara komma tillbaka hit för att känna att jag inte är färdig med Beijing och Kina. 

Nu börjar det röra sig  lite  på de andra internationella skolorna och jag skulle kankske eventuellt kunna få ihop till en anställning men det känns  inte OK att göra ett omfall för famlijens skull. Nu är vi alla inställda  på att jag kommer hem så nu får det bli så. 

Det finns säkert fler äventyr som väntar på mig eller oss bakom ett hörn!

 

 

- Att komma hem var skönt men vi upptäckte också hur "ogästvänligt" Kina faktiskt är.

- Värmen i husen stängs av den 15 mars, då är det sommar enligt myndigheterna, så vi har frusit som hundar 

   fram tills ikväll i vår lägenhet.