Nu är det slut!
Vi är hemma och det är som om vi aldrig har varit borta.
Det brukar vara så, jag har varit med om det förut. Man kommer hem och vardagen kommer snabbt till en. Men de erfarenheter och upplevelser vi har gjort och fått finns där och vi kommer att plocka fram dem mer än en gång för att minnas och njuta.
Vi lämnade vår fina lägenhet klockan 23 i hällande regn.
När vi for ut genom gaten till Capital Paradise för sista gången gick det plötsligt upp för mig varför jag har trivts så bra i Beijing och Kina. Jag har levt precis mitt i nuet. Jag har varit närvarande varenda sekund. Jag har levt, upplevt, sugit in och njutit hela tiden.
Den erfarenheten hoppas jag kunna ta med mig hem. Att vara närvarande i nuet!
Vi åkte hem med Qatar Airways. Man får checka in 30 kg/person och handbagaget får väga tio kilo. Det betydde att vi tre kunde "spendera" 120 kg.
När jag lade första väskan som skulle checkas in på vågen vägde den 30.0 kg!
Den andra vägde 29.8 kg!
Den tredje, som jag trodde var den lättaste, vägde 31.5 kg.
Killen i incheckningen tittade på mig och lät övervikten passera obemärkt. Puh!
Att de släppte igenom vårt handbagage är för mig en gåta men det gjorde de.
Vi hade varsin FULLPACKAD kabinväska. Kidsen hade varsin välfylld 40 liters ryggsäck, jag hade en megastor bag och till det hade Malin en rishatt och jag en svart plastpåse med en lykta.
Hade jag sett oss hade jag kommenterat oss surt!
Vi mellanlandade i Doha.
En otroligt häftig flygplats. Du möter människor från alla världens hörn och i alla tänkbara klädstilar. Kvinnor som är så beslöjade att man bara anar deras ögon. En del av dem bar till och med svarta vantar för att inet visa ett uns bart skinn. Män i särkar, palestinasjal och en svart "krona" som håller sjalen på plats. Kvinnor i sari, lättklädda västerlänningar med slitsade kjolar, män i kostym, män i shorts.
Jag funderade på om alla dessa beslöjade kvinnor provocerade mig men jag kunde inte alls känna mig provocerad. Bara facinerad!
Mina medresenärer och jag handlade lite godis till dem och en parfym till mig innan det var dags att gå till gaten för att boarda inför den sista sträckan till Stockholm.
Fem timmar och femtio minuter tog det innan vi såg Hallstavik från ovan.
Vi landade på svensk mark 15 minuter före utsatt tid.
Vårt bagage kom snabbt och mindre än en halvtimme efter att vi tog mark var vi ute i ankomsthallen.
Där väntade Lasse, Matilda, Vendela och Hanna. Kramar, kramar, kramar.............
Barnen var så glada och spända. Jag själv kände mig mest tom. Det var så ofattbart att vi bara några timmar tidigare hade lämnat ett hem och nu var på väg till nästa.
När vi körde av färjan satt ett stort plakat uppsatt vid kanten av vägen:
"VÄLKONA HEM TILL ORNÖ MELKER OCH MALIN".
Vägen hem till Dansbanan, 5 km, var kantad av ballonger och på vårt hus satt ytterligare en hälsning.
Jag gråter faktiskt lite när jag tänker på det. Vilket välkomnande!
Jag blir så rörd.
Tänk att twinsen och jag har varit så saknade.
Tänk att alla har gjort sig ett sådant besvär för vår skull.
Kattkräket satt på fönsterblecket in till badrummet och välkomnade oss. Hon blev lite besvärad av alla kramar och allt joller.
När vi kom in väntade nästa överraskning. I vardagsrummet var alla barnens vänner och deras mammor som ju är mina kompisar. Det blev stort gråtkalas!
Vi drack Pommac och champange. Vi åt goda ostar och chips. Vi grillade krov med bröd. Malins kompisar hade bakat kladdkakor som serverades med färska jordgubbar och grädde.
Men framförallt njöt vi av att vara hemma igen. Bland alla våra vänner och släktingar.
Och kanske är det så att oavsett hur bra vi har haft det och oavsett hur gärna jag hade åkt tillbaka till Beijing i höst så är det alltid så att:
BORTA BRA MEN HEMMA BÄST
Kommentera