Dansbanefolket i Beijing

På onsdagarna arbetar jag till klockan 18.00.

Melker och Malin slutar klockan 15.00 så det betyder tre långa, ensamma timmar för dem.  Nästan alltid när jag kommer hem är de ovänner och någon eller båda har gråtit eller gråter fortfarande. 

Alltså; onsdgagar är  inte helt bekväma dagar!

Idag har Melker åkt med Mattis hem och Malin är hemma  hos Emely och jag är ko-lugn. 

 

Vi började dagen med föräldrafrukost på förskolan. (Fel! jag började dagen med att försova mig. Vaknade tre minuter  i åtta och ska vara  på skolan 08.15. Jag var där 08.21.) Tyvärr krockade det med att SWEORNA skulle åka  på slalomresa över dagen så det var inte så många föräldrar  som kom. 

Barnen hade valt två sånger som de skulle sjunga för föräldrarna, en på kinesiska och en på svenska. 

Här  på skolan fanns något förut som kallades "open mic". Då fick barnen anmäla sig för ett uppträdande, vad de ville, och sedan var föräldrara här och kollade. Jag tror att det hölls 2-3 ggr/termin. Precis som det alltid brukar bli med sådana här tillställnngar var det i stort sett alltid samma barn som uppträdde och kvalitén på det som visades sjönk, sjönk, sjönk.........  Så till slut la man ner "open mic".

Men många svenska barn går  på internationella skolor och där har man en annan hållning till "speach" och framträdanden.  Så vårt föräldraråd har efterlyst att "open mic" ska tas upp igen.  Rektor tyckte inte att det var någon bra ide' men som kompromiss gör barnen något  litet framträdande under våra föräldrafikor från och med nu. 

Vi var ute  på bäde för- och eftermiddagen för luftkvalite'n var bra idag. Vi måste passa  på att gå ut när luftvärdena är  låga. Det betyder att vår planering inte alltid håller, men vad gör väl det. Frisk (?) luft måste vi ha!

Klockan 15 går barnen hem och då har jag 90 minuter som jag egentligen är ledig men de går alltid åt till planering. Klockan 1630 kommer eleverna som pluggar på Sofia distans och dem handleder jag. 

Jag har sju elever som läser svenska på distans och de går  i årskurs 6-9. Det jobbet är  inte så betungande. Jag ska mest finnas som en resurs  om de behöver hjälp. 

Så här sitter jag nu och bloggar på arbetstid!

 

Matilda och Amadeus kommer hit snart. Jag längtar, 

Vi har lov en vecka då för det är det kinesiska nyåret. Själva nyårsafton är den 18 februari. Då går vi in i getens år. Malin och Melker är födda  i getens år så för dem gäller det att bära röda underkläder och strumpor under nyårsdygnet för att säkerställa att nästa år  kommer att bli ett år med stort välstånd. 

På skolan ska vi fira kinesiskt nyår den 10 februari. Innan dess kommer vi på förskolan att göra röda lyktor och röda fönsterdekorationer. Barnen kommer att baka dumplings och träna in en dans. Vid själva firandet  kommer man att dansa en drakdans som tydligen är något som eleverna älskar. 

Barnen och vi pedagoger förväntas bära kinesiska kläder. Jag trodde att jag skulle behöva gå en match med Malin när jag berättade att det ska inhandlas en stycke klänning tlll henne men hon blev bara glad!

Jag läste  på lite  på internet  igår  om det kinesiska nyåret och det verkar vara en trevlig högtid. Men tydligen stänger landet mer eller mindre. Många  åker hem til sina famijer och för kineserna är det den längsta sammanhängande ledigheten på hela året. Brukligt är att man får en extra månadslön lagom till nyåret.

De kineser som är anställda hos oss får inte det för tydigen är den "extra" lönen inräknad  i deras ordinarie månadslön. Som f.ö. är skämmigt låg i förhållande till vad vi svenskar tjänar men ganska hög i förhållande till vad deras landsmän tjänar. 

 

Legenden om hur det kinesiska nyåret uppkom

För länge, länge sedan, i ett avlägset område någonstans i Kina, fanns en fasansfull varelse vid namn Nian. Nian hemsökte byar och åt allt levande som kom i hans väg. Människorna levde i ständig skräck och de visste inte när Nian skulle återvända nästa gång. Efter en tid började byborna i en by att ana ett mönster i Nians räder, och snart stod det klart att han kom på natten var tolfte fullmåne.

Vid nästa tillfälle Nian skulle komma förberedde alla middagen i god tid och stängde in sig i hemmen med sina familjer, blockerade dörrar och fönster och satt och lyssnade efter Nians fotsteg. De pratade om viktiga saker vid det som skulle kunna vara deras sista måltid. När natten kom vågade ingen sova; alla satt och pratade tyst ända fram till gryningen.

Nian gjorde sin årliga räd, men fann bara stängda hus och inget tecken på liv. Han fick återvända utan en gnutta människokött till sin lya.

När morgonen kom gick alla ut och tittade hur släkt och vänner hade klarat sig. Glädjen blev stor – Nian hade inte lyckats att knipa en enda människa.

Men folk var fortfarande rädda för Nian. Stjärnguden hjälpte då människorna att skrämma iväg Nian för alltid, genom att berätta vad besten var rädd för: färgen rött, eld och höga ljud. Folk började hänga röda dekorativa pappersremsor vid dörrarna och smällde smällare och var allmänt högljudda. Nian har inte setts till sedan dess, tack och lov! Men vem vet – om traditionen urholkas kanske Nian kommer igen!

Än idag samlas kinesiska familjer världen över vid den 12 fullmånsnatten och lagar extra god mat. Dörrarna pryds av röda papper med vackra och lyckobringande texter på. På landsbygden ligger krutröken tung över byarna efter tusentals smällare och himlen lyser i alla färger av fyrverkerier. Efter middagen samlas familjerna och sitter uppe hela natten för att prata och umgås.

Jag kommer att leta reda på fyrverkerier och jag har redan hängt upp en dörrdekoration. Dessutom tror jag att jag ska tvinga  i barnen dumplings klockan tolv  på nyårsnatten, vi kommer inte att släcka lamporna och vi kommer att lägga oss riktigt sent. Man vill ju inte ta några onödiga risker..........

Nu till något helt annat.

Jag har funderat. Jag har funderat på förskolan och en del av vårt uppdrag. Barnen ska  ju göras delaktiga, de ska få vara med och bestämma. Jag tänker så här: Är det något våra svenska barn behöver så är det inte att få bestämma mer. Nej, de behöver snarare tränas  i att inte få bestämma!

Våra små barn av idag får alldeles för många val av sina föräldrar om ni frågar mig.  Ett litet spädbarn kan t ex inte avgöra  om hen är trött och ska sova eller  inte. En 2-4-åring ska heller inte ha valet när hen ska gå och lägga sig. Det är vi som vuxna som vet hur mycket sömn som behövs för att orka långa dagar på förskolan och i skolan. En liten människa ska inte heller få bestämma om hen ska ha vantar på eller  inte. Är det minusgrader ute har man vantar på. Det är inget val man gör.

 Ibland måste man sitta stilla. Det är inget man väljer, det är något någon bestämmer.  Ibland, ganska ofta, kan man inte göra som man vill. Vi som är vuxna vet det. Våra liv är fullt av situationer och saker som vi bara måste göra.  Varför är det då så många föräldrar som inte vågar hjälpa sina barn att förstå det? Vi gör våra små en otjänst när vi låter dem tro att världen snurrar runt dem enkom och att deras vilja är lag.

Jag skriver  inte detta på förekommen anledning. Det är  något jag har funderat mycket på och som blev så aktuellt när jag började titta lite på hur vi ska arbeta runt vårens utvecklingssamtal i förhållande til våra styrdokument. 

Jag är  inte alltid så politiskt korrekt, jag vet det, men detta tror jag på. Vi behöver våga vara föräldrar och vuxna inför våra barn. Det är vår skyldighet att handleda dem i livet. De vet ju inte. De är oskrivna blad......... För övrigt är det snart dags att gå hem för dagen.

Dagens kulturella erfarnehet: Jag förstod att min lön var högre än mina kinesiska kollegors men att den var så mycket högre det kunde jag inte drömma om! Det känns sådär.......