Vi landade något försenade på Nino Aquino-flygplatsen.
Den här gången var det i princip ingen kö alls till taxi så inom fem minuter efter det att vi hade satt fötterna utomhus på fililppinsk mark satt vi i taxin på väg till hotellet.
Jag hade, min vana trogen, bokat via booking.com och gjort det efter sökprincipen " close to airport".
Taxichauffören undrade varför vi skulle bo just där vi hade bokat och föreslog att vi skulle ta ett annat hotel i stället men se det kunde vi ju inte........
Hotellet låg hyfsat nära flygplatsen men i ett riktigt sunkigt område. Inte ens jag som ju ibland kan vara lite dumdristig skulle ha gått ut i grannskapet på kvällen. Det fanns polisspärrar uppsatta längs gatorna där vi för att upprätthålla någon typ av ordning.
Vi kom fram utan några incidenter och hotellet var riktigt hyfsat trots sin geografiska placering.
När Malin och Melker steg in i hotellrummet väntade detta......
Deras reaktion var obetlbar!
I tre månader har vi hemlighållit att Lasse och Vendela skulle komma till Filippinerna och vara där tillsammans med oss. I tre månader hade twinsen trott att vi bara skulle vara här i en vecka och inte två.
Melker började gråta och Malin blev helt stum.
Senare när det var dags att sova sa Melker att han i framtiden inte vill ha några överraskningar av den digniteten igen. Jag tror att de bögge två blev lite chockade.
Länge, länge hoppades de att Lasse skulle komma till Filippinerna men vi har blånekat och för en månad sen slutade de tro att vi ljög.......
Att BÅDE pappa och Vendela var i rummet när vi kom , ja det blev nästan för mycket!
Vi steg upp i ottan dagen efter för att klockan 0920 ta flyget till Taglibaran på ön Bohol.
En timme tar det att flyga dit och landningsbanan var så smal att vingarna "hängde" ut över gräsmattan.
Filippinerna och dess invånare levererar alltid!
Vid bagaebandet, ja det fanns faktiskt ett sådant på den lilla lilla flygplatsen, kom det fram en dam och pratade med oss och förhörde sig om vart vi skulle och hur länge vi skulle stanna. - Har ni transport till hotellet?, frågade hon.
Nej, det hade vi inte, vi hade tänkt ta en taxi. Följ med mig jag hjälper er så att ni inte blir lurade, sa damen som visade sig vara hamnchef i Taglibaran.
Vips, hade hon fixat en van och dealat pris åt oss. Hon gav oss sitt kort och bad att vi skulle höra av oss om vi fick några problem under vår vistelse här.
Vips, hade hon fixat en van och dealat pris åt oss. Hon gav oss sitt kort och bad att vi skulle höra av oss om vi fick några problem under vår vistelse här.
Det är ingen slump att jag älskar det här landet och dess invånare!
Vi kom fram till det som ska vara vårt hem under de kommande två veckorna efter cirka 45 minuters körning.
Lasses och mitt rum längst upp till vänster i bild.
Jag tror nog att vi ska kunna trivas bra här!
Första dagen här skrevs historia!
Lasse badade!!!!
Både i poolen OCH i havet!!!
Vi var lite möra efter både resa och känslomässig storm så det blev middag på hotellet och en ganska så tidig kväll.
På måndagen vaknade Lasse och var sjuk så han stannade på rummet hela dagen och vilade. Jag och alla tre barnen tog en tricykle till Panglao centrum 2 km bort. Det visade sig vara en större samling hus, en marknad och en kyrka.
På Filippinerna tillhör 80% av befolkningen den romersk-katolska kyrkan. De allra flesta är bekännande kristna och Kristusbilder, helgon och Jungfru Maria stöter du på lite här och var.
Vi är nu inne i "holy week" dvs påskveckan. Påsken är ju den största högtiden för oss kristna och här på Filippinerna är den verkligen viktig. På långfredagen är det varje år flera personer som låter korsfästa sig här i landet och religiösa parader har man i varje liten by och varje litet samhälle med självaktning. Jag misstänker att min familj kommer att protestera men på fredag ska vi göra den kulturella erfarenheten att se en religiös parad!
Vi gick på marknaden och botaniserade bland fisk, kött, kläder och diverse annat. Jag köpte ett par flip-flop åt min sjuka make som han kan hasa runt i när vi är här. Gympaskor är nämligen alldeles för varmt.
Vi promenerade till kyrkan för att ta en titt på den men innan vi hann in kom en kille på tricykle och frågade om vi ville ha skjuts. Vi hade sett en reklamskylt för Bellevue Resort och det såg trevligt ut så vi hoppade in efter att vi hade förhandlat om priset.
Killen släppte inte av oss vid resorten utan en bit bort, vid stranden. Vi förstod snart varför.
Stranden där han släppte oss var ganska skräpig men bakom ett stängsel såg vi en krattad strand med lockande solstolar, naturligtvis gick vi dit. Till Bellevue Resort.
Vi hann inte mer än sätta stortån innanför staktet innan en vakt kom och frågade vilket rumsnummer vi hade.
Vi fann oss snabbt och sa att vi hade tänkt äta lunch och det gick väl bra? Jodå, det var inga problem.
Vi gick upp i restaurangen, satte oss till bords, fick den svindyra menyn och la vår beställning. Jag passade på att fråga hovmästaren om vi kunde få ta ett dopp vid stranden eller i poolen efter lunchen. Men se det gick inte, det vara bara för hotellets gäster. Jag försökte se söt och hjälplös ut men det gav inget resultat. Ett nej är ett nej.
Malin och Melker fick sin mat, efter en lååång stund fick Vendela och jag vår mat men de hade trasslat till vår order så det var inte mycket som stämde. Nåväl, vi bråkade inte för det utan bytte lite sinsemellan så att det blev bra. När maten var uppäten och vi två gånger hade bett att få vår drickabeställning på bordet gick jag till hovmästaren och sa att vi ville betala och att vi avstod våra smoothies eftersom maten var slut. Precis då kom Vendelas och Malins smoothie.
När hovmästaren kom med notan var han mycket generad. Han sa: jag ser att det är fler saker som ni betsällt men inte fått. Kyparen är i trubbel, jag har gett er 20% rabatt och naturligtvis får ni använda både vår pool och vår strand!
Det gjorde vi gärna!
Solen tittade fram då och då men det var mestadels molnigt. Bra för våra vita kroppar även om det kändes lite snörpligt att inte få steka sig i den lyxiga miljön.
På kvällen åt vi middag på stranden. Det låter lite klyshigt, men det är romantiskt att sitta med bara fötter nedstuckna i sanden och höra vågorna klucka emedan man avnjuter färskfångade räkor i stark sås.
Barnen var så trötta, speciellt Malin, så kvällen blev tidig för dem. Redan klockan halv tio låg de. Jag och Lasse tog en varsin Long Island Ice tea på vår balkong och fick prata lite på tu man hand. Det var ett tag sen.......
I morse steg vi upp klockan 0500.
Klockan sex steg vi i vår banka för att åka ut på delfinsafari. Vi såg delfiner, inte så många och inte så stora men vi såg dem i alla fall.
Efter delfintittande for vi vidare till en liten ö som heter Balicasag. På en ön bor cirka 1000 personer och deras enda inomstkälla är turismen. Inte undra på att de tyckte vi var tråkiga som bara köpte två koppar kaffe och inte fem stora frukostar som de föreslog.
Lasse och jag tog en promenad runt innan det var dags för det vi kom för - snorkling.
Precis som på Puero Galera var revet vi snorklade på i stort sett helt dött. Revet slutade vid en brant klippa som störtade rakt ned. Det var härligt att snorkla längs klippkanten och ibland dyka ned för att komma de färggranna små fiskarna ännu lite närmare. Min familj tröttnade efter bara en timme men jag hade kunna ligga i hur länge som helst. Det är så intressant och kul att "stalka" fiskarna.
Väl upp på land igen hoppade vi i båten för färd mot Virgin Island.
Virgin Isalnd i bakgrunden
Det skulle bli dagens höjdpunkt. Vi hade packat ned kyckling, majonäs, grönsaker, färsk frukt, läsk, öl och vatten och var redo för en lång härlig dag på denna paradis ö. Jag hade sett bilder på nätet innan vi lämnade Beijing.
När vi lade till sa vår kapten att vi bara fick stanna i 30 min. Va?!
Det visade sig att ön är privatägd sedan 1970 och att den är förvandlad till något sorts religiöst reservat. Det fanns tydliga förhållningsorder uppsatta när man kom fram till biljettkassan (Så klart kostade det att gå in....)
Utanför själva parken stod Saint Pio och vaktade.
När jag googlar på Virgin Island verkar det som om man visst kan spendera en dag där med bad och sol. Vilket som är rätt och vilket som är fel vet jag inte. Men jag vet att vi inte hade som ambition att argumentera med den här killen.
Alltså åkte vi mot hemma hamn redan innan klockan var tolv. Så mycket för den heldagen på sjön.
Jag surade lite men familjen var vid gott mod och snart var även jag glad igen och när vi kom iland picknicade vi på Alona beach.
Livet är så gott mot oss!
Vi har varandra och vi befinner oss så nära paradiset man kan komma.
Man kan bara känna tacksamhet och ödmjukhet inför att man är född på mänsklighetens solsida.
DAGENS KULTURELLA ERFARENHET: Mammon råder även här. Paradisön är stängd för vanliga dödliga (om man inte vill ha en religiös upplevelse för en halvtimme,förståss). Till ägarens försvar ska sägas att ingen bor på ön den är vigd åt Saint Pio.
