Det blev det. Bättre alltså!
Så vi beslöt oss för att stanna kvar. Middag och i säng före klockan 19.00. Det hade varit en lång dag....
13 dec
Vi ställde klockan på åtta för att inte sova bort dagen. Frukost på altanen som också var restaurangen. Man lever ute på Filippinerna, åtminstonde om det inte är regnperiod eller tyfon på gång.
Efter frukosten gick vi upp på vägen och hoppade på en jeepney ner till Puerto Galera. Barnen fick nya flipflop och de gamla utslitna "foppisarna" åkte i papperskorgen. En stor investering om cirka 12:-/par.
Sommarklädda från topp till tå hoppade vi in i en tricykle och åkte till White Beach några kilometer söder om Puerto Galera.
Vi hann inte mer än sätta vår stortå på stranden innan vi var överfallna av alla försäljare. Massage hit, massage dit. Äkta pärlor till "Christmas price" här, äkta pärlor "for sale" där. Köp en glass, nej köp två. Gör flätor, köp ett armband.........
Erbjudandena haglade över oss. En extra påstridig försäljare gick ner på knä och försäkrade oss att det han hade att sälja var "billigare än Ullared"!
Jag undrar; VEM är det som åker runt i Kina och på Filippinerna och lär människor säga "billigare än Ullared"??!!! Vi har stött på det här i Bejing också, nämligen.
Trots att jag sa till barnen att vi skulle vänta med inköp så fick Malin göra flätor och köpa en strandklänning. Melker köpte armband och jag köpte flätade korgar. Det är svårt att stå emot.
Korgarna köpte jag av Fortuna 53 år. Hon hade elva barn. När jag berättade att jag har sex barn skrattade hon och sa att jag är en romantic person men att hon är ännu mer romantic. Nuförtiden, sa hon, får vi inga fler barn hon och jag, nu är vi bara romantic!
Vi åt lunch på ett av alla de matställen som fanns på stranden. Just det här stället visade det sig sköttes av några transsexuella killar. de var så vackra. Långa smärta, vackert glansigt långt hår, omsorgsfull makeup, fyllig barm och djupa mansröster! Så fick vi prata lite om det, barnen och jag. Vi är många och vi är olika vi som ska samsas i Guds hage.
Träffade veckans enda svenskar där på lunch-haket. Två unga svenska killar som jobbat för Statoil i Manila. De jobbar på Statoils interna help-desk. Tjänar motsvarande minimilön hemma och lever gott på den på Filippinerna. Företaget behöver inte betala så mycket men har sin personal stationerad utomlands. En win-win situation......................
(Hmm, det smakar lite beskt i munnen att skriva det där.....)
Trots att vi smorde in våra vita kroppar i rikligt med solskyddskräm brände både Melker och jag oss på ryggarna.
Vid fyratiden åkte vi därför tricykle tillbaka till Dolphin Bay.
När vi några timmar senare satt och åt middag hörde vi en brassorkester stämma upp i "Happy birthday to you" nere i trädgården.
Det visade sig att en av gästerna fyllde 40 år den kvällen och hon blev bjuden på överrakningsfest av sitt sällskap - med inhyrt band!
Melker, Malin och jag njöt på verandan till efter klockan nio. Vi somnade sedan gott och det var bara jag som vaknade några gånger under natten för att regnet väckte mig.
14 dec
Vaknade till ett molnigt Filippinerna. Vi hade bokat snorkeltur klockan 0915 men det var det inte väder för. Jag försökte hitta telefonnumret för att ringa och avboka snorklingen men det var borta.
Vi slöade fram till klockan 12 och sedan tog vi en tricykle för att titta på ett av vattenfallen som finns runt Puerto Galera. Vi fick oss en lång tur upp i bergen men vattenfallet var verkligen inget att se. Det finns ett finare fall men dit skulle kosta extra så vi beslöt oss för att avstå det.
Stannade till på en fin strand på väg tilbaka till Puerto Galera. Om det hade varit sol hade vi varit kvar i några timmar, nu nöjde vi oss med en kort promenad upp till statyn av Jungfru Maria.
Tillbaka i byn åt vi lunch på en italiensk restaurang. Vi promenerade runt på matmarknaden, dvs jag promenerade runt emedan twinsen stod utanför för de tyckte att allt kött och all fisk luktade urk!
Klockan två började söndagens begivenhet för männen i Puerto Galera och nu menar jag inte kyrkan utan tuppfäktningen.
Tuppfäktning är en populär sport (?) på Filippinerna. Man låter två tuppar med sylvassa sporrar slåss mot varandra på en arena. Det satsas pengar, stora pengar, bland publiken på vilken tupp som ska överleva.
Fighten är kort och intensiv och slutar alltid med ond, bråd död för en av tupparna. Jag har för mig att det inte är tillåtet att använda sporrar, men tillåtet eller inte - de används.
Visst visste jag att Malin och Melker inte skulle njuta av att se detta. Och visst förstod jag att Malin antagligen skulle börja gråta. Jag minns nämligen när jag var på tjurfäktning i Spanien när jag var i deras ålder och hur hemskt jag tyckte att det var. Men jag vlile att de skulle få uppleva en tuppfäktning i alla fall. Det kanske är enda gången i livet de får tillfälle att uppleva något sådant. Vi stannade bara under tre fighter, mer ville jag inte plåga barnen.
Malin grät mycket riktigt och Melker var arg på hur de behandlar tupparna men de, Malin och Melker, verkar inte ha fått några bestående men i form av mardrömmar eller tvångstankar................... (Inte ännu i alla fall)
Dagen avslutades med en god middag hemma på Dolphin Bay, högläsning, Skip-Bo och en intensiv önskan om bättre väder imorgon.
15 dec.
Efter regn kommer sol!
Poolen på Dolphin Bay Beachresort.
Efter en snabb frukost åkte vi till White Beach igen. Blev påhoppade av killar som skulle sälja snorklingturer innan vi ens hade klivit av tricyklen. Gårdagens tur som inte blev av skulle kosta 2 000 pesos så jag tog en chansning och prutade ner samma tur till 1 500 pesos (cirka 240:-) Deal!
Vi åkte till en annan strand där alla bankas låg. Där träffade vi på killen som vi hade bokat med dagen innan. Han var arg! Jag bad så mycket om ursäkt, förklarade att jag inte hittade hans telefonnummer och därför inte kunde ringa. Han var fortfarande arg.
Det visade sig att snorklingturerna administreras på ett och samma ställe. Mannen bakom disken frågade om det var sant som "den arge" sa att jag hade bokat dagen innan men att jag inte kom. Det kunde jag ju inte neka till.
Jag blev så enormt generad. Kände mig rent ut sagt dum. Jag vet ju att det är lågsäsong nu och att alla kämpar för att få ihop till brödfödan. Ingen vill mista sin inkomst pga av att en ignorant västerlänning inte håller ett avtal. Det hela slutade i alla fall med att "den arge" fick beställningen och att vi bara behövde betala 1 500 pesos och att dagens kille nu var arg istället!
När jag hade skämts färdigt njöt jag och barnen i fulla drag av vår dag på havet.
Barnen var helt hänförda över snorklingen. Jag önskar att jag hade kunnat spela in deras glädjeyttringar. De skrek både i och utanför snorkeln. Korallrevet var till 90% dött men det visste ju inte barnen. De gladdes åt fiskarna i alla färger, de knallblåa sjöstjärnorna, havsborrarna och alla koraller.
En dag hoppas jag få ta med dem till ett levande korallrev. Då kommer de att uppleva skillnaden.
Det är sorgligt vad vi gör med våra hav och dess invånare. Det finns inte så många oförstörda korallrev kvar på jorden.
Efter snorklingen åt vi lunch på en strand. Vi åt grillspett och Malin var helt lyrisk. Tänk, den ungen som inte åt hemma i Sverige hon äter nu nästan bättre Melker. Näringdryckerna som vi hade med oss har vi inte använt och snart kommer jag att kasta dem.
Sista stoppet för dagen var på en helt underbar strand. Barnen och jag dök i vågorna och de letade snäckor och stenar att ta med hem.
Melker började frysa och vid fyra tiden avslutade vi dagen. Tillbaka i Puerto Galera frös han ännu mer så jag köpte en tjocktröja till Melker att ha på under middagen som vi åt i byn. Jag tänkte att så mycket sol och bad gärna gör att man får lite frossa framåt kvällen.
Tillbaka på Dolphin Bay somnade Melker i soffan med tröja och under en filt. Det var 30 grader varmt ute!
När jag väckte honom för att vi skulle gå i säng upptäckte jag att han var het som en kamin. Garanterat över 39 graders feber. Jag proppade i honom lite Alvedon och hoppades på en friskare morgondag.
16 dec.
Började dagen med att fälla en liten tår av rörelse över att det just idag var 25 år sedan Gustav föddes. Tiden går så fort!
Melker var inte längre så het och med ytterligare lite Alvedon i kroppen var han på banan igen.
Vädret var toppen och vi skyndade oss att äta frukosten för att sedan komma iväg till White Beach fortast möjligt för att kunna njuta av denna vår sista dag i paradiset.
Alla dagarna på stranden och i Puerto Galera fick jag brottas med mina fördomar.
Alla dessa gamla, unga, tjocka ,smala, fula, snygga västerländska män med en ung vacker filippinska vid sin sida. Jag visste vad jag trodde var sanningen och kanske var det sanningen. Gubbslemmen har "köpt" tjejerna. Men i stort sett varenda resort drivs av västerländska män och deras filippinska kvinna. Vår resort drevs av två schweizare och deras kvinnor. Den ena hade åtta barn i åldrarna 3-20 år med sin kvinna. Handlar det inte om kärlek då? Jag är inte dummare än att jag vet och förstår att sexhandeln flödar på Filippinerna men det finns också riktiga par. Par som lever i en relation med varandra sedan flera år tillbaka.
Ja som sagt, jag fick jobba hårt med mina fördomar. Och jag gör det fortfarande!
"Billigare än Ullared!"
Melker hittade några kompisar på stranden.
17 dec
Jag hade planerat att barnen och jag skulle ta den sista båten från Puerto Galera tillbaka till Batangas klockan 1530. Barnen ville åka en båt tidigare, klockan 1415, så det beslöt vi. Men vädret var halvdant så vi åkte redan klockan 1230 från Puerto Galera. Det gick mycket sjö, så det gungade rejält på överfarten.
I Batangas hoppade vi på en snabbuss till Manila så vi var framme redan före klockan fyra på eftermiddagen.
Trafiken i Manila är katastrofal och det visade sig att ingen taxi ville köra oss till vårt hotel nära flygplatsen med mätaren påslagen. Alla försökte skörta upp oss rejält. Jag blir gärna uppskörtad lite grann men det får vara någon måtta.
Efter mycket om och men hoppade vi i alla fall in i en taxi som körde oss till Mall of Asia med taxametern påslagen. Mall of Asia är en av asiens största shoppinggallerior. Den är ENORM!
Vi hade mycket bagage och vi var trötta. Pengarna var dessutom på upphällningen så vi gick bara runt lite grann och tittade. Åt sedan middag på Mc Donalds, enligt barnens önskan, och for sedan tilbaka till det hotellet som vi sov på den första natten.
Vi tog en promenad i kvarteret och fotade lite julskyltning á la Filippinerna.
18 dec.
Vi klev upp med tuppen klockan 0400 för att komma i god tid till flygplatsen. Lasse borde älska mig ännu lite mera nu när jag har lärt mig att vara ute i god tid!
Vårt hotell i Manila
Lång väntan i avgångshallen innan vi äntligen fick kliva ombord strax före klockan 0700.
De börjar bli vana resenärer nu, mina två små.
De har verkligen lärt sig att slappna av under långa flygningar. Ett gott och trevligt ressällskap är de också, så jag hoppas att vi hinner många fler äventyr tillsammans under vår tid här i Kina och Asien.
Själv lämnar jag Manila och Filippinerna med en klump av saknad i magen. Jag hoppas så innerligt att jag får förmånen att återvända hit igen någon gång i livet.
Detta land och denna stad har betytt så mycket för mig som människa och min personliga utveckling. Jag har en del av mitt hjärta här. Det bara är så............
Kommentera