APEC-mötet här i Beijing gav oss en extra veckas ledigt men också ett extra slött internet.
Försökte skriva om vår resa redan i förrgår men det gick inte att överföra några bilder.
Här kommer nu ett mastodontinlägg för den som orkar läsa.
Klockan 0545 mötte vi Isabel utanför vår gate för vidare resa mot Beijing Xi - Asiens största järnvägsstation.
Den tidiga timmen till trots var där fullt av folk som var på väg eller som just kommit. Vi hade kanske kunnat klara oss på egen hand men åh så skönt det var att ha Isabel som ciceron.
Tåget vi åkte med var ett sk high speed train.
När jag åkte tåg i Kina 1988 åkte man i gamla, trånga, smutsiga vagnar där kiss, spott och annat smått och gott flöt på golvet. Tåget vi vi klev ombord på för vår resa till ChangSha var nytt, rent och rymligt!
Ombord fanns flera tågvärdinnor som gick omkring med vagnar där de sålde diverse (kinesiska) godsaker.
LIkaså fanns i varje vagn en städerska som med jämna mellanrum under hela resan plockade skräp och sopade golvet. Ja, mycket har hänt..........
Vi susade fram i 302 km/tim
Resan till ChangSha tog strax över sex timmar.
Jag hade ju bokat vandrarhem redan i Beijing så när vi kom fram letade vi oss, efter stora svårigheter, fram till tunnelbanenedgången. Ingen pratade engelska och de pilar vi såg som pekade mot tunnelbanan hade en konstig förmåga att peka att många olika håll - varav inget var rätt!
Till slut fick vi hjälp av en ung man och när vi väl var i tunnelbanan var det lika lätt att hitta rätt som det är i Beijings tunnelbana.
Fjorton stationer och 40 minuter senare var vi framme.
Vandrarhemmet jag hade bokat visade sig ligga i ett genuint kinesiskt område på en bakgata och det var mycket enkelt.Jag hade bokat via booking.com och priset var bara 158RMB/natt. Bara kallvatten i duschen, inga västerlänningar så långt ögat nådde och bara kinesiktalande personal. Ett litet bakslag mao men det var i alla fall hyfsat rent och personalen var trevlig,språkbarriären till trots.
Vi lyckades efter mycket om och men få hjälp att skriva en lapp som förklarade för en presumtiv taxichaufför att vi ville åka till södra busstationen. Vi ville åka dit och köpa våra biljetter inför morgondagens resa till Wulingyuan. Vi kom till busstationen och hade sån tur att vi träffade "Sam". Sam jobbade där och han kunde lite engelska. Han hjälpte oss att fixa biljetterna och vi kunde snabbt ge oss iväg för att leta efter en affär där vi kude hitta lite middagsmat. Barnen vägrade nämligen att prova någon av de lokala restaurangerna.
HIttade en supermarket som sålde det mesta utom den typ av mat som vi önskade köpa. Det fick bli Snickers, sött majsbröd, juice och snabbnudlar. Barnen var hungriga och jag var olycklig.
Där och då slog en av de mest grundläggande och primitiva känslor jag någonsin känt till med kraft; Jag kunde inte föda min avkomma!
Jag funderade på vad jag hade gett mig in på och vad jag utsatte mina älskade ungar för. Det kom en och annan tår, det erkänner jag.
Malin åt nudlar och Melker tröstade mig och försäkrade att han inte var särskilt hungrig.
Morgonen därpå gav vi oss av mot busstationen och vad hittade vi där om inte Mc Donalds! Det hade vi helt och hållet missat dagen innan. Jag fick mitt morgonkaffe, barnen fick varm choklad och hash browns.
Inne i avgångshallen mötte vi Sam igen. Han var åter (eller fortfarande) i tjänst. Vi behövde gå på toaletten innan vi for och Sam tyckte att vi inte skulle behöva gå på de smutsiga, luktande (hans kommentar) offentliga toaletterna så han visade in oss till personaltoan istället. Sen följde han oss till bussen, såg till att vi fick stiga ombord innan alla andra och att vårt bagage packades rätt.
Vi åkte i fem timmar i en bekväm buss, knöfull med kineser. Gissa om alla glodde på oss och framför allt på barnen. Framme i Wulingyuan hittade vi snabbt ett hotell ett kvarter från busstationen som kostade oss 200 RMB/natt. Ett hotel med bra standard, varmt vatten i duschen och frukost i priset.
Vi bokade för tre nätter och jag gav snabbt upp tanken på att sova en natt uppe i bergen hos en lokal familj. Det är annars något man rekommenderar men jag kände att jag inte kunde driva barnen hur långt som helst.
När vi hade installerat oss gick vi till nationalparken (Avatarbergen ligger där) och löste ett tredagars-pass. KLockan var inte så mycket så vi beslöt oss för att ta en första titt inne i parken. Tog en buss som tog oss en bit upp i bergen och vandrade sedan 1-2 km. Vandringen var början på "the ten mile scenic
route". Jag tyckte att vi skulle gå till toppen som jag trodde var slutet på vandringen men det började skymma och vi beslöt oss för att vända. Ett vist beslut skulle det visa sig.
Ingången till nationalparken.
Vi vände som sagt och när vi kom tilbaka till busshållplatsen visade det sig att några hundra kineser, taiwaneser och sydkoreaner hade gjort det samma! Köerna var enormt långa och vi blev blöta i regnet. Till slut var vi i alla fall nere vid ingången igen. Barnen var nu hungriga och jag var fast besluten att föda dem. Så som det faktiskt anstår en mor. Vi gick in på flera lite större hotel för att hitta mat men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Till slut hittade vi ett hotel som serverade en buffé för guder och busschaufförer. Jag bad att vi skulle få äta av den via en dam som kunde lite engelska. Det fick vi. Det var ohemult dyrt och vi betalade långt över hundra kronor för Malins 12 riskorn, Melkers 15 dito och mina bönor med ris!
Hittade som ur var en butik på vägen hem till vårt eget hotell och där köpte vi Snickers och snabbnudlar.
Barnen åt nudlarna med god aptit, mitt hjärta fick ro och innan vi somnade spelade vi Chicago.
1 kommentarer
Anonym
14 Nov 2014 02:21
Aldrig kan vall det stora M vara sa attraktivt som nar man ar ute och reser med barn. Snabba kolhydrat dieten ar nog nagot alla forsldrar har provat pa nar mat alternativen tryter:) Kampa pa och ha det sa bra pa era aventyr!
Kommentera