Vi har nu kommit till den tredje dagen på vår resa, lördagen den 8 nov.
Vi hade ställt klockan på strax efter 8 för att inte sova bort dagen. Ner till frukosten som var en enda stor besvikelse för Malin och Melker. Juice och vitt bröd fanns dock, så glada i hågen stoppade de bröden i rosten. Der var bara det att bröden var stenhårda och oätbara. Så det fick bli en tur upp till rummet för att hämta.......................just det, nudlar! Jag som är mer av en asätare klämde i mig bönor i vitlök, kallt ris, kalla nudlar och svagt kaffe. Men den vattniga risvällingen fick vara för min del.
Hyggligt mätta tog vi lokalbuss nummer 1 mot Hualong Cave. En resa på cirka 35 minuter, till det facila priset av 1 RMB/person.
Kassalådan bredvid chauffören
Vi kom fram til Hualong Cave och det visade sig att det var en väldigt turist-tillrättalagd anläggning. En vacker park utanför med ett "evighetshjul" byggt i bambu och trä.
Så skulle vi då kliva in i berget som ni ser på bilden ovan.
Jag har varit inne i del grottor förut och jag har sett stalaktiter och stalagmiter och när vi klev in i den här grottan blev jag först besviken. "Jaha, var det inte mer än så här!"
Men när vi kom ytterligare in i berget öppnade sig plötsligt en enorm grottsal. Den var säkert 15-20 meter upp till tak och grottans diameter var minst 35 meter. Det visade sig att just denna sal var den minsta av de tretton salar som finns i berget. Grottorna har en total yta av 6000 m2. Inne i berget finns en underjordisk flod som är strax över 2,8 km lång. Det var verkligen något av det mest fantatiska jag har sett och upplevt.
Bilderna kan inte göra upplevelsen rättvisa men det kanske kan ge en liten vink om hur vackert och mäktigt det var inne i grottorna.
Efter att ha gått minst 3000 trappsteg och sett den ena salen mer inponerande än den andra kom vi fram till floden. En båt hade just lagt ut och passagerarna vinkade och bad oss hoppa i. Eftersom båten såg ganska full ut avböjde jag och tänkte att vi väntar väl på nästa båt. Någon i båten kunde dock lite engelska och sa åt oss hoppa i för detta var den sista båten på 1,5 timmar, personalen skulle nämligen ha lunchrast. Vlken tur för oss att de insisterade på att vi skulle åka med!
Det är lite Kina i ett nötskal. Man kan liksom aldrig veta om något som bör vara öppet verkligen är det. Det som är öppet kan plötsligt stänga av en eller annan underlig anledning och det är bara att gilla läget.
Hade vi blivit kvar vid kaj hade vi garanterat suttit och surat i 1,5 timmar, för att klättra/gå hela vägen tillbaka var inget alternativ. Vi var trötta!
Båten tog oss nästan ända till grottans mynning och efter 2,5 timmar inne i berget var det ganska skönt att komma ut i friska luften igen.
Vi tog 1'an tillbaka till Wulingyuan och nationalparken. In iparken, buss upp till en kabinbana som skulle ta oss upp på Tianze's topp. Linbanan är över 2 km lång och den går några hundra meter upp i luften där den är som högst. Melker och jag bävade inför den turen och Malin kunde inte bärga sig. När vi väl var ombord och turen hade startat var det inte så läskigt - inte hela tiden i alla fall. Men det var vacket, fantastiskt vackert!
När vi kom upp på toppen letade jag genast upp en liten restaurang där vi kunde få varmt vatten så att barnen kunde få sina - just det - snabbnudlar!
När barnen, och mamman, var mätta och nöjda var vi redo att ta oss an berget.
Vi promenerade mot en av de första utkiksposterna och runt hörnet, efter cirka 150 m vad får vi se?
På toppen av det högsta berget i Wulingyuans nationalpark tornar inget mindre än...............
.........."the golden arch" upp sig! Suck! Dubbelsuck!
Det ger lite besk smak i munnen att Mc Donalds har tillåtits att etablera en hamburgrerestaurang mitt uppe i en nationalpark. Besk smak fick vi också av att vi var mätta när barnen äntligen skulle kunna ha en chans att stoppa något annant än snabbnudlar och Snickers i truten.
Lågsäsongen till trots var det byst med människor både på berget och inne på Mc Donalds.
Mätta som vi var gick vi förbi imperialisthaket och tog oss an utsikten istället.
Tyvärr var det ganska molnigt och dimmigt alla tre dagarna i Wulingyuan. Utsikten var fantatisk men jag kan tänka mig att en klar, solig dag är den än mer betagande.
Men en klar, solig dag under högsäsong är köerna alldeles säkert outhärdliga, för det var de nästan nu.
När vi var trötta i ögonen och benen beslöt vi oss för att ta linbanan ner igen.
Köerna till den så här vid 16.30-tiden var extrema. Vi stod i kö i över en timme. När vi nästan var framme fick vi syn på tre västerlänningar ganska mycket längre bak i kön än än oss. Vi utbytte blickar och kommentarer om hur jobbigt det är att köa. Vi började småprata lite när den ringlande kön gjorde att vi möttes och det visade sig att det var mormor, mamma och dotter från England som var på resa i södra Kina tillsammans. Dottern frågade om vi inte kunde vara "släkt" med varandra och det tyckte jag var helt OK och i o m det så hoppade alla tre över till vår plats i kön. Fult? Javisst! Men ibland gör man fula saker...............
De tre damerna var väldigt tacksamma för de hade en tid att passa nere i byn. När vi kom ner mötte vi damernas kinesika guide och jag passade på at fråga honom om han visste om man kunde se någon show med folkdanser och så från området. (Tuija heter minoritetsfolket som lever uppe i bergen i nationalparken). Det visade sig då att samma kväll, ja bara två timmar senare, skulle damerna gå på en föreställnng av just den sort jag efterfrågade. Jag sporde guiden om han kunde fixa biljetter till oss och vad de kostade. 318 RMB/st var priset och han trodde nog att han kunde fixa biljetter. Jag beslöt att det fick kosta att se showen även om det skulle spräcka vår budget för resan. Då säger guiden, "Jag kan fixa in barnen gratis om du vill".
Sagt och gjort, två timmar senare befann vi oss på just en sådan show som jag i hemlighet hade hoppats finna under vår resa. Barnen gick in gratis och budgeten höll!
Vi kom hem till hotellet trötta med lyckliga efter en fin dag. Vi åt...............snabbnudlar ocg spekade Chicago innan vi somnade sött på våra kuddar.
Söndagen den 9 november.
Vi steg upp, åt snabbnudlar till frukost och var framme vid parkens ingång redan 0910. Då var det stängt!
Det visade sig att det var ett cykellopp som skulle gå av stapeln med start klockan nio så då tog man helt sonika och stängde parken mellan 9 och 11. Suck!
Vi kollade lite på cyklisterna och stötte ihop med Ricky. Ricky kom från Canada och var i Kina på en tiodagars resa. Han var glad att hitta någon som pratade engelska och vi kände det samma och med det slog vi ihop våra påsar för dagen. När parken öpnade igen hoppade vi på en buss som tog oss till Bailang hissen.
Hissen är 330 m hög och anses vara den största och tyngsta utomhushissen i välden. Återigen bävade Melker och jag och Malin bara kvittrade.
Hissturen gick bra men när det återstod några meter kändes det verkligen läskigt att veta att vi åkte uppför en lodrät bergvägg. Inga kort kan visa den hisnande känsla jag upplevde när jag klev ut och endast ett trästaket hindrade mig från att ta ett kliv ut i tomma intet.
Vi vandrade lite och tittade på utikten vid diverse utkiksplatser. Kom fram till en marknadsplats med massor av tingeltangl och ännu en megalång kö. Denna gång till en buss som skulle ta oss till Tianze från baksidan.
Både Ricky och jag kände att det inte var ett alternativ att köa så vi började köpslå med en av de "taxiåkare" som flockades runt oss turister. Jodå, han kunde köra oss till Tianze men det skulle kosta 150RMB. Efter diverse prutande hit och dit från min sida landade vi på 90 RMB.
Risken finns alltid att man är lurad men bilresan tog dryga 40 minuter och var värd varenda litet öre av de
45 RMB som blev min del av resan.
Melker däremot dömde ut chauffören som helt oduglig.När han dessutom misslyckade att få i en växel under en omkörning var Melker övertygad om att vår sista stund var kommen. När jag frågade om han var hungrig (vad gör man inte för att distrahera?!) fick jag till svar: "Nej, men om jag vore det så gör det inget i alla fall för jag dör hugrig".
Nu dog vi inte och väl framme vid Tianze gick vi på Mc Donalds och barnen fick äta vad de ville.
Mätta och nöja påbörjade vi vandringen nedåt via "the ten mile scenic route". Just det, det var den vandringen vi påbörjade men avbröt första dagen i parken.
Det tog oss några timmar att komma ner och enligt Ricky lär det vara ungefär 8000 trappsteg både uppåt och nedåt under vägen.
Barnen var jätteduktiga och höll humöret uppe hela tiden men på slutet blev de lite trötta trots allt. Jag tankade dem med Snickers när de blev motigt.
På vägen ner stötte vi på vilda apor och det var en källa till ny energi hos oss alla.
När vi kom ner sa vi adjö til Ricky och tackade för trevligt sällskap och en trevlig dag.
Väl hemma i stan köpte vi bussbiljetter till morgondagens resa tillbaka till ChangSha. På hotellet åt vi en underbar nudelmiddag (!), spelade lite kort och lade oss sedan tidigt att sova.
Måndag 10 november.
Upp med tupen, nudlar till frukost, Snickers i matsäcken och ombord på bussen. Resan ner till ChangSha tog fem timmar och när vi kom fram var vi så kissnödiga att vi kastade oss av bussen. I entrehallen mötte vi Sam en tredje gång. Han var glad att se oss och vi honom för vi hade just upptäckt att vi hade glömt en av våra ryggsäckar på bussen. Sam gick till ett kontor, ringde några samtal och sa att vi kunde hämta ryggsäcken 10 minuter senare vid utgången. Vilket vi också gjorde. Sam var mycket pratsam och berättade om sin dröm att kunna resa och att hjälpa oss var en del av hans dröm sa han. När vi skildes åt tog jag kort på honom och barnen med han mobilkamera och det var han mycket glad för.
Vi tog tunnelbanan till tågstationen för att där äta och reka inför morgondagens hemfärd. Vi kände oss färdiga med resandet så efter maten försökte vi oss på konststycket att byta våra biljetter till en avgång samma dag. Gör det med teckenspråk om ni kan!
Det lyckades ine och vi gick ut för att försöka hitta ett hotell att tillbringa natten på. Jag var trött, barnen var trötta och det började kännas lite hopplöst att inte kunna prata med någon som förstod vad man sa.
Då fick barnen syn på en grupp västerlänningar och de bad mig gå frm och fråga em om råd. Jag tvekade, var lite för trött, men gav till slut med mig. Det visade sig vara ett bra beslut.
Belgarna kunde inte hjälpa oss med de hade en engelsktalande guide med sig och de bad honom förbarma sig över oss nu när de skulle resa. Det gjorde han.
Vi gjorde ett nytt försök att byta våra tågbiljetter men utan resultat, så då bad vi den vänlig guiden att hjälpa oss hitta ett hotell. Det tog tid att hitta en taxi och jag hann bedyra min tacksamhet till guiden flera gånger om. Till slut sa ha, "Since you found me, it is my responsebility to help you".
Snygg inställning, men jag kunde se i hans ögon att han önskade att vi aldrig hade mötts.
Till slut fick vi i alla fall en taxi och blev körda till ett hotel. För 318 RMB fick vi ett stort, härligt rum och barnen jublade. Från och med nu vill de alltid bo så stort och fint!
Tåget från ChangSha gick 0730. Innan vi for åt vi, nej ingen nudelfrukost, vi åt på Mc Donalds.
Resan hem gick bra. Hemma i Beijing pågick fortfarande APEC-mötet så luften var ren och klar och det var INGA bilköer.
Vi kom hem, smutsiga, trötta, nöjda, glada och hungriga!
Veckans kulturella erfarenheter har varit många. Bland annat:
Snickers och Mc Donalds finns över hela världen även där du minst anar det
Det är möjligt att resa i ett land utan att kunna språket
Snabbtåg som rusar fram i 310km/tim gör det förbi bönder som plöjer med dragdjur
Om ett barn blir kissnödigt i tunnelbanan låter man det helt sonika kissa på golvet
De allra flesta främlingar man möter är vänliga
Man ska inte vara rädd att be om hjälp även om allt verkar hopplöst
De sista bilderna från vår resa har jag tagit till en av mina bröder. Ni vet vem av er jag menar...........
5 kommentarer
Lella
13 Nov 2014 20:31
Saknar eeeeeer!!!!!!!!!!!
Anonym
14 Nov 2014 22:28
Herregud vilket äventyr! Vad modig och trygg du är med barnen. Jag hade ALDRIG vågat göra detsamma!
Evah
16 Nov 2014 22:02
Vilka fantastiska vyer! Fick nästan resfeber. Fast dieten lät lite ensidig.
Birgitta Ingman
19 Nov 2014 15:27
Vilken fantastisk resa!Men var finns Hanna?
Birgitta Ingman
21 Nov 2014 13:04
Vilken fantastisk resa!Men var finns Hanna?
Kommentera