Idag slog jag nog sova-länge-rekord.
Hade satt klockan på 0830 för att gå på ett heyrobicspass klockan 0900 men somnade om så sött och vakande inte förrän klockan 1200.
Hanna hade gått tidigt i och soffan satt två hungriga, utmärglade barn och ville ha frukost. Det blev brunch!
Angelica kom upp och delade den med oss. Vi beslöt oss för att åka och handla tillsammans och den här gången skulle vi pröva att ta bussen till Wo Mart. Vårt kylskåp var tomt och hennes också. Malin ville inte följa med och Melker försäkrade sig om att Angelica verkligen skulle det. För som han sa: "Om man åker med mamma och man kommer fel så säger hon bara att det är ett äventyr".
Buss 42 borde gå till Wu Mart hade vi räknat ut. Rakt fram, höger i rondellen, framme!
Ombord på bussen fanns en chaufför, en konduktör och en TV. Resan kostar 0.40 RMB.
Redan efter bara några hundra meter svängde bussen vänster, långt innan rondellen men som jag sa: "Kineserna handlar väl på andra ställen än Wo Mart, det här kan bli ett äventyr!".
Efter ett tag stannade bussen vid någon typ av ändstation. De andra passagerarna ställde sig för att invänta nästa buss och det gjorde vi också. Snart kom en ny 42'a och vi klev på. Vi for genom fabriksområden, genom långa alléer, förbi något som såg ut som en vattenreningsanläggning. Vi for förbi hutonger och verkstäder och till slut kom vi till något som liknade ett sorts centrum. Där klev vi av.
Jag blev lyrisk för jag såg genast en marknad som jag ville titta lite närmare på.
Melker var inte helt begeistrad i idén men både han och Angelica följde snällt med. Angelica hittade t o m några små presenter i några av stånden.
Det fanns det mesta på marknaden. Långt över hälften av det som var ätbart hade vi inte en aning om vad det var. Vi provsmakade på de röda bären näst längst bort i bilden ovan i tror att det var gojibär. Det var det inte.
Vad det var? Ingen aning. Men de smakade i alla fall inte illa.
Jag var tvungen att lova Melker att inte köpa purjolök från lastbilen trots att det stod på vår handlingslista.
Fiskarna i baljan levde, grisfötterna hade klövarna kvar och hönorna både huvudet och fötterna.
Vi köpte inget här heller.
Ville man ha sin andliga lekamen tillfredställd fanns det en liten butik som sålde rökelse och andra religiösa attribut. Ville ha sina skor lagade fanns skomakaren strax utanför.
Ett kvarter från marknaden hittade vi en matvarubutik där vi kunde köpa det mesta som stod på listan och sedan gick vi ut på gatan för att ta 42'n hem igen. Lätt som en plätt!
Trodde vi i alla fall.........
Resan tillbaka gick mycket fortare och vi kände igen oss här och där men plötsligt svängde bussen höger där den borde ha åkt rakt fram. Vi letade efter någon knapp att trycka på men hittade ingen så vi fick ställa oss upp i farten för att på så vis visa att vi ville gå av.
När vi klivit av kände vi igen oss på direkten så vi haffade en taxi och for hem.
Jag älskar dessa små äventyr. Vi får se och uppleva så många saker som vi inte skulle få se och uppleva annars. Vi kommer att göra det igen men då måste Malin följa med. Det enda orosmomentet idag var att hon var ensam hemma och jag ville inte att hon skulle vara det för länge.
Och man kan ju aldrig veta hur lång tid ett äventyr tar................
Dagens kulturella erfarenhet: Ett äventyr behöver inte kosta skjortan, det kan räcka med 60 öre och alla röda bär är inte gojibär.
1 kommentarer
Anonym
02 Nov 2014 21:44
Det låter så häftigt med alla dina äventyr💃
Vi följer er alla i familjen. Ringer dig på FaceTime när du fyller år! Stora kramar Tessan Anders Elis och Alvin från ett underbart Florida 🌞🌞🌞
Kommentera