Ok. Jag gör ett nytt försök........
Jag visste att nyår var stort här i Kina men att det var så stort det hade jag igen aning om.
På nyårsafton, den 18 februari, lekte Malin med sin kompis Sofia hela dagen. Amadeus var hemma och skrev på sitt CV och jag, Melker och Matilda tog en långpromenad i det vackra vårvädret. Solen sken och värmde våra kinder där vi gick.
På väg hem passerade vi Anki och Simone och vi stannade till och bjöd hem dem på semlor senare på kvällen.
Jag hann knappt hem och sätta degen innan Anki ringde och frågade om vi inte ville äta middag hos dem istället. Och det tackade vi ju inte nej till. Barnen och jag har ätit hos dem massor av gånger så det kändes bra att kunna ta med en flaska mousserande, semlor och egen gjorda dumplings (se tidigare inlägg).
Vi hade det mycket trevligt och vi proppade i oss pasta, dumplings och semlor i nämnd ordning. Sen var det paltkoma nästa!
Melker och Alessio hade kul tillsammans.
Det small av raketer hela kvällen men klockan 23 satte det igång på allvar. Sedan höll det på oavbrutet i över tre timmar. Vi gick ut för att beskåda spektaklet.
På gatan utanför vår huvudport kördes det fram bilar som var fullastade med sprängmedel. Raketer som låg i stora rullar som rullades ut i snirkliga mönster och som sedan lät som kulsprutor när de smattrade fram längs gatan. Kartonger stora som bara den fulla av raketer som sköts upp i luften. När en bil var tom kördes nästa fram. Matilda hade läst på internet att man varnar människor som lider av posttraumatiskt krigssyndrom att vistas i Kina under nyåret. Och jag förstår de varningarna! Men vackert var det!
Vakterna hade dränerat varenda trappuppgång på sina brandsläckare. Jag undrar vad de hade för plan om det hade börjat brinna i någon lägenhet ?!
Malin kände sig lite dålig ( av all mat????) så hon stannade inne med Simone, Gabriel och Alessio när vi andra var ute och njöt av fyrverkerierna. Som tur var så firar man fortfarande och det smälls raketer varje kväll. I tre dagar var det hysteriskt men nu har det lugnat ner sig ganska rejält.
På nyårsdagen begav vi oss medelst tunnelbana in mot stan. När vi hade kommit en bit på väg insåg jag att jag hade glömt min telefon hemma, något som skulle få konsekvenser visade det sig.
Vi åkte först till Ritan parken, Det är en av Beijings äldsta parker. Den var mycket vacker men där fanns inte en käft.
Anki hade berättat om hur mycket folk det brukar vara på tempelmarknaderna på nyårsdagen. Hon nämnde speciellt Ritan - nej, hon sa visst Ditan - parken. Typiskt mig att höra fel!
Här i Beijing tar inte taxibilarna fem passagerare så vi beslöt att dela upp på två bilar och åka till Lama templet. På så vis kunde vi se både det och gå till Ditan parken. De ligger nära varandra.
Sagt och gjort. Malin och jag hoppade in i en taxi och de andra i en annan. Malin och min chaufför vägrade att köra oss ända fram pga trafiken så vi fick gå de sista 3-400 meterna.
Framme vid Lama templet insåg vi att det var vi, några få andra västerlänningar och 10-tusentals kineser som tänkte göra samma sak som vi. Gatan framför Lama templet var avstängd och avspärrade med kravallstaket. Det kryllade av både polis och militär som skulle hålla massorna i schack.
Säga vad man vill om köandet i detta land men logistiken runt att forsla stora mängder människor utan att kaos och trängsel uppstår den behärskar kineserna.
Kravallstaketen var uppsatta med exakt den bredd som krävdes så att lagom många människor hela tiden kunde hålla sig i rörelse utan att påträngande trängsel uppstod. Man hade också lagt upp en "bana" på ett par kilometer som man fick vandra för att nå ingången till Lama templet. Den som man i banans början hade bara ett 50-tal meter bort! Imponerande!
Man blir trött av att köa. Då är det bra att ha en stark kvinna till hands som kan köra både gubbe och unge!
Note to self: Glöm I N T E telefonen hemma.
Det var kallt och ruggigt ute så Mali och jag stannade i parken i en timme sedan tog vi en taxi hem.
De andra? Ja, de hade väntat på oss strategiskt placerade uppe på en gångbro vid köernas början. Efter 45 minuter gav de upp och påbörjade sin vandring mot ingången av Lama templet.
Ja vi tappade bort varandra, men vi hade alla en händelserik dag. Melker, Matilda och Amadeus gick in i Lama templet och det gillade de skarpt.
På fredagen hade twinsen och jag vilodag. Matilda och Amadeus hade egen tid i stan.
Vädergudarna överraskade oss rejält med att snöa under dagen. Vi hade så smått börjat acceptera att vintern 2014-15 var den vinter i Beijing när det inte alls kom någon snö. Så fel vi hade!
Kinesiska barn vill också bygga snögubbar.
Tiden går fort när man har roligt och i ett nafs var det lördag.
Den dagen började vi på Naturhistoriska museet. De har en jättefin dinosaurieutställning. Akvariet lämnade dock massor i övrigt att önska. Speciellt för de stackars fiskarna som var lika trångbodda i sina akvarium som kineserna är i Beijing. (Det kanske finns någon typ av solidaritetstanke där? Jag menar, det är ju trots allt ett kommunistiskt samhälle vi lever i.)
I källaren fanns en utställning om människokroppen. Där fanns bland annat 7-8 glasflaskor med foster i olika utvecklingsstadier som låg i formalin. Det fullgångna fostret vars hud hade börjat lösas upp i formalinet var lite makabert tyckte jag.
Efter museet mötte vi upp med min kollega Karin och hennes tre barn i Sanlitun. Vi åt middag tillsammans innan vi gick på karaoke.
Att sjunga karaoke var lika kul den här gången som förra. Speciellt kul var det att Malin och Melker vågade släppa loss lite grann.
Vi beställde in fyra öl, tre läsk, två juice och två hinkar popcorn för att smörja vårt krås och våra halsar under karaoken. När vi sedan skulle gå ville vi betala för vår förtäring, rummet var betalt i förväg. Damen i kassan tog upp ett orderblock och skrev ned vad vi sa, sedan bad hon oss vänta ett tag. Efter några minuter kom en man ut med en korg fylld med det vi hade sagt plus tre Red Bull.
- Nej, nej, sa vi. Vi vill betala.
- No money, no money, sa mannen och packade ned allt i två kassar som han gav oss.
Så kan det gå!
Söndagen var den sista dagen som jag kunde vara med och leka. Vi beslöt att gå till Förbjudna staden. Med oss följde Oscar som jag har träffat geno kyrkan. Oscar är en ung man som jobbar på ett dataföretag här i Beijing och jag ville sammanföra honom med Amadeus. En lyckad match skulle det visa sig.
Fem timmar i bitande kyla tog till slut ut sin rätt och det var skönt att få avsluta dagen med en trevlig middag på Green tea restaurant. På måndagen började allvaret för mig efter lovet. Vi hade fyra av arton barn närvarande de första dagarna så vi slet inte direkt ihjäl oss Anna, Carrie och jag. Jag fick tom tid att gå igenom, städa och ställa i ordning vårt bildförråd och vår ateljé. Twinsen var lediga en extra dag så de följde med Matilda och Amadeus till pärlmarknaden för lite sista minuten shopping. Där hade de turen att ramla rakt in ett uppträdande med Lejondansen.
På tisdagen hade det redan gått tolv dagar och det var dags för Matilda och Amadeus att åka hem. Det kändes som om de kom dagen innan. Idag är det redan lördag och det känns som om det var igår de åkte. Vi tar verkligen tillvara på vår tid här. Vi vet att vi lever livet, varje dag..........
Jag var lite ledsen att jag inte kunde följa med Matilda och Amadeus till flygplatsen men de påstod att de bara var glada för det. Undrar varför...........?
VECKANS KULTURELLA ERFARENHETER HAR VARIT MÅNGA:
- firandet och raketerna var/är mer an vad jag hade föreställt mig
- säga vad man vill men de kan det här med att organisera stora folkmassor i det här landet
- jag har aldrig sett så mycket tingel tangel på en och samma gång som i Ditan parken
- det kan väl ändå bara vara i Kina som man visar fosterutvecklingen med hjälp av riktiga foster som ligger i formalin?
- Förbjudna staden - den måste upplevas!
Kommentera