Min tanke var att skriva lite om den vardag som nu har tagit vid för Melker, Malin, Hanna och mig.
Skolan har börjat, Hanna väntar på att få åka hem den 22:a och jag har börjat jobba igen.
Det är på något vis skönt att få komma in i normala gängor igen men åhhh så tomt det är utan Lasse, Vendela och Hampus.
Det var om detta jag tänkte skriva. Men först skulle jag bara kolla in FB och se vad och vem som har skrivit.
Det var där jag såg det. Det var där jag först läste om det. ATTENTATET I PARIS.
Med ens verkar vår vardag så fjuttig. Vem vill skriva om, än mindre läsa om, att vi fick fisk till lunch och att början på terminen har varit lugn.........
Jag har ont i magen och hjärnan är full av motstridiga känslor.
Yttrandefriheten har fått sig ytterligare en knäck. Journalister har mördats. Muslimer har gjort det. Igen.
Hur ska vi någonsin kunna leva i fred och frihet så länge det finns förvirrade extremister ibland oss?
Jag lider med alla de muslier som nu får bära skulden för det några förvirrade knäppgökar har gjort.
Men jag känner också att en liten rasist vaknar i mig. Jag blir rädd.
Vad beror det på att det bland muslimerna finns så, förhållandevis, många som är villiga att döda oskyldiga människor för att de publicerar sådant som inte faller dem i smaken?
Jag känner att jag blir rädd. Rädd för människor med arabiskt (!) utseende. Och där hade vi den första fördomen.
Det är inte bara araber som är muslimer.
Jag känner att jag blir rädd. Rädd för människor som är muslimer. Och där hade vi den andra fördomen.
Det är inte bara muslimer som dödar andra människor i religionens namn.
Jag känner att jag blir rädd. Rädd för mig själv. Rädd för de tankar som virvlar runt i min hjärna.
En del av mig tycker att muslimerna är ett reellt hot mot västvärlden, yttrandefriheten och demokratin.
En del av mig vill inte kännas vid de tankarna. De känns inte politiskt korrekta.
Jag är förvirrad.
Hur ska jag förklara för Melker och Malin vad som händer i världen?
Hur ska jag svara när de frågar varför det alltid är muslimer som gör sådana illdåd?
Vad ska jag säga när de inte tror mig när jag säger att religion kan vara något bra, något vackert?
När jag säger att alla religioner egentligen förespråkar kärlek, fred och frihet men att människorna väljer att tolka sina religiösa skrifter åt fanders, kommer de att tro mig då?
Hjälp mig!
Mina stora, kloka barn har alla tagit ställning. De är engagerade och intelligenta och antagligen arga på mig för det här inlägget.
Men jag kan inte hjälpa min rädsla. Jag kan inte kväva de smått rasistiska tankarna som poppar upp i mitt huvud. Och jag hatar det!
DAGENS KULTURELLA ERFARENHET: Jag och de mina lever i en skyddad värld.
1 kommentarer
Anonym
11 Jan 2015 17:34
Eva du sätter markering på det som jag också känner. Rädsla o skräck för mina känslor... Hur har det blivit så här...islam eller kristendom hinduism judendom osv alla förespråkar kärlek o liknande budord...varför ska det vara så svårt att bara leva tillsammans o respektera varandra...framtiden skrämmer mig...Moster Vivi
Kramar till dig o de dina
Kommentera