Det har väl inte varit den roligaste veckan sen vi kom hit kanske.
Torsdagsnattens farväl till Hanna på flygplatsen var hemskt! Vi grät så ögonen höll på att trilla ur alla fyra.
Vi kom hem till en tom lägenhet ungfär samtidigt som Hannas plan lyfte och lämnade Beijing.
Barnen sov i min säng och vi grät oss till sömns alla tre.
Hanna är incheckad och klar. Det är dags att säga adjö.
Jag trodde att det skulle vara svårt att få iväg Malin och Melker till skolan morgonen därpå men det gick bra.
Melker åkte med en kamrat hem på eftermiddagen och jag tänkte att han gör som så många pojkar och män gjort före honom. Simply doing business as usual!
Malin och jag vi gjorde som så många flickor och kvinnor gjort före oss. Vältrade oss i sorgen.
För att inte helt gå under möblerade vi om hemma mellan gråtattackerna. Det var bra terapi och fint blev det!
Hannas rum blev mitt rum.
Melker har det stora sovrummet alldeles själv. Han ser ut som en liten knapp när han sover i den stora
dubbelsängen alldeles ensam! ( På bilden; den lilla gästsängen)
Jag hävdade med bestämdeht att det var omöjligt att möblera om i Malins rum. Hon stod på sig - och det VAR möjligt!
Denna underbara bukett fick jag av Hanna samma dag som hon åkte.
Jag sitter här i soffan och tittar på rosorna jag fick av Hanna. Jag vårdar buketten ömt och den är nästan lika fin idag som när jag fick den. Nya snittytor och nytt vatten blir det idag och sen lite kallt till natten. Sen ska den nog stå ännu någa dagar.
I fredags efter skolan träffade vi M&M's klasskompis Villle och hans mamma Helene på klubben. Vi badade och körde en boll-lek. Mammorna mot barnen och vi mammor Ä G D E !!!!!!!
Efter avslutat bad tog vi en öl och läsk på puben. Jag tror att vi alla tre har längtat efter ett socialt liv och detta var en bra början.
Igår kväll var vi hembjudna till våra grannar Anki och Simone. Simone är från italien och han jobbar på italienska ambassaden här i Beijing. Vi fick en italiensk middag och allt var urgott. Barnen gillade det också.
Utsvultna som vi är på middagsbjudningar bet vi oss kvar lite för länge tror jag. När värden började gäspa förstod jag att det var dags att gå. Klockan halv ett kom vi hem och under den korta promenaden till vår lägenhet såg vi att det hade snöat! Ett supertunt lager, men i alla fall.
I morse sov vi till klockan var tolv nästan.
Jag drog på mig kläderna och gick till skolan före frukosten för att sätta en bulldeg.( Vi har en lldeles för liten ugn här hemma) Efter frukosten gick vi alla tre till skolan för att baka ut bullarna. Tror ni att deghelvetet hade jäst???? Nej!!!!!!
Två bunkar, tung deg stod på bänken och hånlog oss rakt i ansiktet.
Nåväl, vi bakade ut degen i alla fall och hoppades på det bästa. Barnen tröttnade på baket och gick hem för att hämta några saker och jag stannade kvar under gräddningen.
Det började osa från ugnen och jag hann precis tänka, "- Bara inte brandlarmet går ". Då gick brandlamet på!
Ni som har följt bloggen vet att vi har problem med våra vaktmästare som arbetsvägrar med motiveringen att de måste sitta och titta på brandindikatorn 24/7 så jag blev inte speciellt orolig. De skulle ju komma rusande och jag skulle med hjälp av gester visa att det bara var svenska bullar och inte brand som satte igång larmet. Trodde jag.
Ingen kom och larmet tjöt i hela huset. Ett öronbedövande dån.
Nu vet jag med 100% säkerhet att vi inte kommer att brinna inne om det böjar brinna eftersom inte ens en döv skulle kunna missa det ljudet.
Jag fick ringa rektor Maria som bad mig ringa Isabell, vår kanslist. Stackars Isabell fick slänga sig i en taxi och komma och stänga av larmet. Hon såg inte så glad ut!
När larmet var avstängt och Isabelle hade åkt tog jag ut de tunga, döbakta bullarna ur ugnen.
Bullarna går att äta, det är inget fel på smaken med de är tunga och ojästa.
Jag, bullarnas okrönta drottning, är skakad i mitt innersta.
Jag, bullarnas okrönta drottning, kan inte baka bullar i Kina tydligen.
Jag, bullarnas okrönta drottning, har tappat självförtroendet.
Så istället för en härlig söndagsfika tar barnen och jag snart en tur till Wu Mart tillsammans med Ville och Helene.
Så kan det gå..............
DAGENS KULTURELLA ERFARENHET: Bullbak i Kina är inte som bullbak hemma i Sverige.
Kommentera