Våren har kommit på allvar hit till Beijing nu. Temperaturen drar sig upp mot 20-graders strecket nästan varje dag. Med luften har det dock varit lite si och så men i lördags var allt toppen. Både luften och vädret!
Vi började vår dag med ett besök på "Declaton". En gigantisk sportbutik som ligger en bit in mot stan. Malin fick köpa lite ridkläder, Melker fick några nya t-shirts och jag fick................ingenting. Vi lämnade sportbutiken och skickade hem våra saker med Annelie och hennes chaufför. I gengäld behöll vi Sofia, som spenderade dagen med oss.
Strax före klockan 12 mötte vi min kollega Lisa vid en av ingångarna till Chaoyang Park. Barnen och jag var i Chaoyang Park för att titta på ljusfstivalen för några veckor sedan men Lisa hade aldrig varit där förut.
Både Lisa och jag håller nog på att pricka av lite saker på vår to-do-in-Beijing-lista och dagens park var en av de sakerna.
Det var Lisa och jag som hade tänk kampera ihop i höst. Hon på skoldelen och jag på förskolan. Ingen av oss har någon direkt längtan hem och både Lisa och jag blev väldigt ledsna och besvikna över nedläggnings-beskedet av Svenska skolan.
"Chaoyang Park (Chinese: 朝阳公园; pinyin: Cháoyáng Gōngyuán) is a park located on the site of the former Prince's Palace inBeijing's Chaoyang District.The park's construction began in 1984 and it became Beijing's largest park.[citation needed] It is approximately 2.8 km in length and approximately 1.5 km in width. It has a total area of 288.7 hectares, and a water surface area of 68.2 hectares. The majority of land in the park is used as green space.It features flower gardens, fairground with rides, including a roller coaster, landscaped areas and several large swimming pools. Bicycles and boats may also be hired at various locations in the park." Wikipedia
Jag har skrivit om dem förut - parkkineserna - och jag hade hoppats att vi skulle träffa på dem under lördagen. Nu visade det sig att Chaoyang Park är en mycket "västerländsk" park. Inte en enda dans fick vi se. Inte en enda sång fick vi höra. Inte en enda tai-chi utövare såg vi och inte heller satt några och spelade brädspel.
Däremot fick vi se massor av tält som var uppställda här och var i parken.
Beijingborna är trångbodda. Ofta hyr man ett rum i en större lägenhet och delar kök med andra, eller så bor man två generationer i en liten, liten lägenhet. Det där med privatliv kan vara lite knivigt.
Det sägs att alla dessa tält också tjänar som "sovrum" för trångbodda par som behöver lite privat utrymme.
Alla vi träffade och såg i lördags var dock rena rama dygdemönstren men å andra sidan var vi inte där när det började skymma eller efter mörkrets inbrott.
Lisa hade med sig picknick till oss alla och vi slog oss ned på en ännu inte grön gräsmatta och mumsade i oss av läckerheterna hon hade packat ned.
Malin och Sofia hade köpt band och de hann knappt svälja ned godsakerna innan de började träna.
Det såg riktigt proffsigt ut.
Naturligtvis drog vi fem ljushyade, ljushåriga människor nyfikna blickar till oss.
När jag var i Kina 1988 kommer jag ihåg att jag blev oerhört provocerad av kinesernas ohämmade. oblyga stirrande. De kunde komma upp "rätt i ansiktet" och bara stirra.
Nu, 27 år senare, är i alla fall Beijingborna vana vid utlänningar så de stirrar inte lika öppet. i alla fall inte den moderna storstadskinesen.
Men av Beijings dryga 20 miljoner invånare räknar man med att så många som 50% är inflyttade från landsbygden och de, lantisarna, är inte lika tränade i att inte glo.
Nu blev vi inte besvärade av människor som ställde sig och glodde på oss men vi såg flera, flera stycken som försökte fota oss och då framförallt barnen. De allra flesta försökte fota oss i smyg men en del gjorde det helt öppet och ogenerat. Barnen är vana vid det men ibland blir de riktigt irriterade och det har till och med hänt att de har grimarserat mot kameran. Det gillar inte jag, men jag kan förstå deras trötthet.
Några som däremot inte glor eller fotar det är små barn. De söker bara kontakt helt naturligt för att de ser något som intresserar dem.
Den här lilla killen var bara för go!
Hans mamma försökte få bort honom flera gånger man han bara sprang fram och tog trasslade in sig i bandet. Inte förrän han fick försöka själv var han nöjd!
TV-tornet vid Guomao syns i bakgrunden. Det ser ut som ett par byxor.
Alla parker jag har varit i här i Beijing har haft en konstgjord sjö. En sjö där man kan hyra allehanda olika vattenfarkoster. Så även Chaoyang Park.
Barnen ville åka båt och jag var på gott humör och plånboken stod fortfarande vidöppen sedan besöket på "Declaton" så visst. Vill barnen åka båt, ska barnen åka båt.
Vi packade ihop vår picknick och gick till boden för båtuthyrning.
Där satt en söt liten dam som inte pratade ett ord engelska. Jag pekade på båtarna och tog fram en peng. Hon tittade undrande på mig och ropade in sin kompis. Kompisen kom fram till luckan, tittade på mig och pengen och mot båtarna som jag pekade mot. Ingen engelska där heller. En tredje liten dam ropades dit och jag upprepade proceduren med pengen och att peka på båtarna.
"Mayo", sa dam ett.
"Mayo", sa dam två
"Mayo la", sa dam tre.
Då fick de ett trött och lite ilsket ögonkast av mig och jag sa, nu på svenska, att det finns ju massor av båtar vid bryggan.
De upprepade sitt "mayo" och ville nog att jag skulle fatta galoppen och ge mig av.
Det hade jag inga planer på.
Jag lutade mig bara lite längre in genom luckan, höll fram min slant och pekade ännu en gång på båtarna och då fick vi till slut hyra en båt. Inget "mayo" då inte!
Det är så ibland, att om någon inte vet vad du menar eller tycker att det du efterfrågar verkar lite jobbigt så svarar de "mayo". Det är en negation och det betyder något i stil med "det har vi inte", "det finns inte" eller "det går inte". (Den ordagranna betydelsen överlämnar jag åt min dotter Hanna eller Melker och Malin som nu också börjar bli riktigt duktiga på kinesiska.)
Det kan vara lite frustrerande detta "mayo" men det gäller att inte tappa humöret utan bara forsätta be om det man önskar så brukar det ordna sig till slut.
Vi ville ha en speciell sorts båt men där gick gränsen. Vi fick ta vad båtsmännen tyckte att vi skulle ha.
Det blev en sådan här snajsig sak.
Barnen fångade vid ett av de sällsynta tillfällena när de inte bråkade om vem som skulle styra båten.
Min kollega Lisa.
Vattnet i sjön är sådär rent.........
Bland barn var det populärt att åka "krigsbåt". Det fanns till och med en k-pistatrapp monterad på passagerarplatsen fram!
Efter båtturen promenerade vi ett tag i parken. En del tycker att det där med motion är överskattat och då kan man ta sig fram på andra sätt.
Det fanns de som promenerade liksom vi......
Kockar på vift!
Tiden går fort när man har roligt och det blev dags för oss att börja avrunda dagen. På väg ut ur parken trillade vi in i årets sista (?) snö.
Vi skildes från Lisa utanför parken och tog en taxi tillbaka hem.
Kvällen spenderade vi hemma hos Sofia tillsammans med hennes familj och det var ett toppenslut på en toppendag!
DAGENS KULTURELLA ERFARENHET: Trångbodda kineser får flytta ut sitt sovrum i parkerna.
(Undrar hur de gör på vintern?)
Kommentera