Dansbanefolket i Beijing

Jag, den evige tidsoptimisten, har genomgått en metamorfos här  i Kina!

Jag som alltid  kommer i sista minuten eller till och med lite för sent har nu gjort det till en vana att vara ute  i

G O D tid.

Sitter på ett café i inrikeshallen incheckad och klar och väntar  på att de ska börja boarda planet. Det gör de  om två timmar!!!!! 

Malin och Melker som inte gillar att stressa har börjat gnälla över mitt nya jag eftersom det ju är ganska tråkigt att vänta. Men vi har laddat med kortlek, minmonopol, Skipbo, ritpapper, böcker och datorer så vi kommer att överleva. 

Första delmålet  på den här resan blir Xiamen där vi måste vänta i fem timmar innan det är dags att boarda planet till Manila. Det kan ju tyckas ganska fantasilöst att vi återvänder till Filippinerna när hela Asien ligger för våra fötter men hur kan man INTE återvända till det underbara landet. Jag känner mig så lycklig som får chansen att ännu en gång få besöka detta underbara ö-rike där jag har en sådan stor del av mitt hjärta.

Den här gången åker vi till Bohol och jag har några riktigt skarpa äss i rockärmen som jag inte kan avslöja ännu. Men mitt hjärta bubblar av glädje när jag tänker  på det..........

 

VI börjar bli lite för resvana nu , kidsen och jag. Så resvana att vi tar packning och sådant världsligt med en nypa salt.

Igår följde Malin och Melker med sin kompis Sofia hem efter skolan emedan deras mor, d v s jag, åkte tillsammans med några kollegor till tygmarknaden.  Oh my God! Jag har aldrig sett så mycket tyger på ett och samma ställe. En sömmerskas eller tygaffärinnehavares våta dröm. Sanna  mina ord!

Jag köpte tyg till Lasses krogstolar och till våra egna stolar hemma för tji och ingenting. Jag hittade också ett fantastiskt tyg som kommer att bli en duk till köksbordet där hemma. 

Beijing börjar visa så många nya sidor för oss nu. Det har tagit ett halvår att komma  in i staden och nu är det snart dags att åka hem. Jag borde känna glädje men det enda jag känner är hur hjärtat skriker NEJ.

På tygmarknaden blev jag väldigt kissnödig och behövde därför besöka en bekvämlighetsinrättning.

Jag hade så gärna velat visa ett kort men jag kunde inte med att ta upp kameran där jag satt i ett bås med 80 cm höga väggar, ingen dörr och en bajsande kinesiska rakt framför ögonen.  Jag bestämde mig för att undvika alla nyfina blickar (hur ser det ut när en västelänning kissar????) och titta stint i väggen ovanför den tarmtömmande damen.  Det var i sanning en kulturell upplevelse.

Tygmarknaden stänger redan klockan fem så vi tillbringade bara en dryg timme där innan det var dags att åka hem. Ma Bin, skolans chaufför, stod redo att köra oss hem i fredagstrafiken. En resa som vid goda förhållanden tar max 40 minuter tog igår tre timmar. Vi rörde oss  i snigelfart. Ännu en kulturell upplevelse.

Hemma väntade Malin och Melker med order att inte äta eftersom vi skulle gå på restaurang när jag kom hem. Jag hade räknat med att vara hemma senast klockan 19 men kom inte hem förrän 2040.

Behöver jag berätta att det var ett hungrigt gäng som satt hemma  i soffan ?!

Vi åt en sen middag på Piazza Cafë och gick sedan hem för att packa. 

 

Kvart i åtta  i morse stod Peter, vår beställda chaufför, utanför och tog oss hit till terminal 2 där vi nu sitter  i väntan på boarding. När vi skulle checka  in visade det sig att mitt passnummer inte har skrivits  in i bokningen korrekt. Det står 1111111 istället för  mitt passnummer. Tre agenter behövdes för att titta, diskutera, skaka på huvudet, titta igen, diskutera ännu mer. Vid femte huvudskakningen frågade  jag om det var något problem och blev då upplyst om vad som var fel.

Mitt hjärta for upp i halsgropen och jag såg för mig hur vår resa inte skulle bli av. Det är nämligen så att kineser ibland inte "kan" lösa problem som uppstår. Man får ofta känslan av att det beror  på ovilja och oförmåga att fatta smidiga beslut. Det är då man måste h¨lla huvudet kallt och inte hetsa upp sig.  Svårt för en "sydländsk" människa som jag.