Det fanns en liten strimma ljus och hopp ända tills igår.
Vi har levt i ovisshet så länge. Vi har hoppats så. Vi har tänkt att "så kan de väl ändå inte göra".
Men jo, det kunde dom.
Igår morse fick vi beskedet att skolan läggs ned den 30 juni 2015.
I tjugo år har det funnits en svensk skola här i Beijing. I dess glans dagar gick där 160 elever lite drygt.
Förra året var de 65 och i år är de bara 35. Till hösten skulle det bli ännu färre.
Vi på förskolan växer och vi vet att det är fler barn som skulle ha börjat, barn som sedan skulle gå i skolan.
Men det hjälpte inte. Skolan ska läggas ned.
Storföretagen skickar allt färre familjer för skolorna utomlands är så dyra. I Kina vil kineserna själva göra jobbet så långt det är möjligt, så färre och färre expat´s kommer in i landet.
Säger dom.
Jag tror dock, utan att veta, att en del av sanningen ligger i att de svenska företagen inte "tvingar" sina anställda att ha barnen i svenska skolan. Ericsson och Volovo är två stora sponsorer av skolan men flera av deras svenska anställda har sina barn i brittiska eller amerikanska skolan. Det är dubbelt så dyrt och kanske dubbelt så fiiiiint. Vad vet jag?!
Jag vet att t ex VW betalar den tyska skolan för sina anställdas barn. Vill de välja en annan skola får de själva stå för mellanskillnaden. Ett självklart sätt att agera från sponsorernas (företagens) sida kan man tycka!
I går morse dog alltså min dröm om att stanna ännu en termin här i Kina.
Melker och Malin skulle ha flyttat hem till Lasse men jag skulle ha stannat fram tlil jul. Nu blir det inte så.
Jag är ganska ledsen för det.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag är INTE klar med Beijig och Kina.
Jag har hört från föräldrahåll att det finns tankar om att försöka behålla förskolan och då vill de ha mig kvar. Jag har tyvärr svårt att se att man ska kunna få någon ekonomi i det.
Ledsna miner här alltså. Både hos mig och min kollega Lisa som också ville stanna.
Men som jag sa till Lasse; ödet valde åt mig. Det är bara att acceptera.
Det är lyktfestival här i Kina idag. Nyårsfirandets sista dag.
Vi åkte med skolbussen in till stan och spenderade eftermiddagen hemma hos min kollega Karin och hennes barn. Efter middagen gick vi till Chaoyang Park som ligger alldeles nära där de bor.
I Chaoyang Park skulle lyktfestivalen firas stort sade våra kinesiska kollegor.
Karin och jag såg framför oss mängder av röda kinesiska lyktor som skulle lysa upp parken.
Vi letade och gick, letade och gick, letade och gick, letade.........
Till slut fick vi tag på ett medelålders par som förbarmade sig över oss. De ringde upp en vän som kunde engelska. Karin fick förklara för vännen vad vi sökte, telefonen tillbaka till paret som fick förklarat för sig på kinesiska vad vi sökte. De gick sedan med oss hela vägen fram till - Solana!
Solana är ett stort shoppingkomplex precis utanför Chaoyang Park. I Solana var det massor av ljusdekorationer i allehanda färger men inga små pitttoreska röda lyktor!
Jag antar att det är med kineserna som det är med oss skärgårdsbor - de vill inte vara ett pittoreskt inslag i vår vardag lika lite som vi villl vara det i sommargästernas vardag.
Den urbana kinesen firar sin lyktfestival på ett modernt vis. Självklart!
Trots att det inte blev som vi hade förväntat och väntat oss så var det vackert med alla ljusen.
Runt omkring oss i hela stan smällde och smälller smällare. Det är nästan lika hysteriskt som på nyårsafton.
Jag hade gärna stannat kvar länge men Melker var jättetrött och det är skoldag imorgon så vi kom hem redan 20.30.
Nu gäller det att vara tacksam för den fantastiska tid vi har haft och fortfarande har här och inte gräva ned sig i att det inte blev ännu längre.
北京我不想离开你了。
1 kommentarer
Anonym
10 Apr 2015 11:55
Tråkigt!
Har själv vickat på skolan för många år sedan när jag läste kinesiska i Peking, 2001-2002 var året och då var det en mycket populär skola. Är numera frilansjournalist och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Kan vi mejlas?
Vänliga hälsningar,
Anita Shum
Kommentera