Dansbanefolket i Beijing

Det finns en bok med ovanstående titel skriven av en dansk författare, Leif Panduro.

Jag läste den när jag gick på gymnasiet och jag kommer  ihåg att jag älskade den. Jag kommer inte ihåg vad boken handlade om men jag minns titeln.

 

Jag tycker INTE att man ska skita i traditionerna. 

Traditioner är något som gör, åtminstonde mig, trygg. De skapar ett sammanhang och ger en mening. 

Här  i Beijing har vi byggt upp några traditioner barnen och jag. 

- Den ena är att så fort vi får hit någon besökare äter vi alltid första middagen på Piazza Café, en restaurang  här  i närheten. Den traditionen ruckar vi inte  på.

- En annan tradition som vi inte gärna avstår är vårt fredagsbad med Helene och Wille. Då är det mammorna mot barnen i en hård kamp på liv och död om en liten illgul tennisboll. Låt mig lite blygsamt tillägga att mammorna alltid vinner! Fredagsölen med trevliga samtal på puben efteråt är ett måste.

- Måndagar och tisdagar när Melker och Malin läser kinesiska  på kvällen spelar jag och Elin squash. Det är så kul och dessuton nyttigt. Den traditionen är ny och viktig, inget jag vill missa.

- Vår  präst Anders kommer hit till Beijing en gång  i månaden. Då är det gudstjänst i Hedinsalen på ambasaden klockan 16 och efter gudstjänsten samlas de som vill till ett samtal på en restaurang  i närheten.

Igår samtalde vi runt en artikel i DN som hade rubriken "Religionen skapar inte ett bättre samhälle" skriven av 

Dessa samtal ger sådan näring och tillfredsställelse. Så många  kloka åsikter lyfts fram av så många  kloka människor. Helen och jag brukar göra detta tillsammans. Det är en tradition som jag absolut  inte vill vara utan.

 

Vi ser mycket och vi upplever mycket barnen och jag. Men det är ändå dessa fina möten med människor som vi gillar som ger oss stadga  i tillvaron. 

Jag kommer att sakna människorna, traditionerna och samtalen när vi åker hem.

 

DAGENS KULTURELLA ERFARENHET:  Att mötas och skiljas, det är livets gång. Men det gör lite ont......