Dansbanefolket i Beijing

Jag hade satt klockan på ringning redan klockan åtta eftersom dagen skulle tillbringas 12 mil öster om Xian, nämligen i Hua Shan.

Barnen var trötta efter gårdagens alla upplevelser men när de fick västerländsk frukost bestående av varm choklad och rostat bröd med marmelad var tröttheten som bortblåst. Jag gillar ju egentligen att ta sedan dit man kommer och äta så som man gör  på respektive  plats. I Kina betyder det lagad mat och ofta ångkokta degknyten. Urk! Men vad vore livet värt om man inte provade  på lite nya saker nu och då ?!  Men mina medresenärer, Melker och Malin, blir så mycket trevligare om de får  i sig ordentligt med mat. Hade ångkokta degknyten stått på bordet hade de  inte ätit, så det var väl investerade pengar att låta dem äta den svindyra vandrarhemsfrukosten. Så det så!

 

Trettio minuter efter planerad avgång var vi på väg.

I Xian finns det två tunnelbanelinjer. Vi tog den ena till sluthållplatsen och steg av vid Xians norra järnvägs-station. Vi letade oss fram till biljettautomaterna och ställde oss  i den långa kön. När det äntligen var vår tur visade det sig att man var tvungen att scanna sitt kinesiska id-kort för att få köpa biljett och något sådant det har inte vi. Så det var bara att leta upp den manuella biljettförsäljnigen och köa på nytt. Som tur var hade jag våra pass med i ryggsäcken för utan dem hade jag inte fått köpa biljetter.

Vi löste 1 vuxen och en barnbiljett på snabbtåget till Hua Shan. Malin fick krympa sig  lite så att det såg ut som om hon är under 120 cm får då åker man gratis nämligen. 84 RMB kostade våra biljetter.

Tågresan tog strax under en halvtimme och vi var uppe i farter på en bra bit över 200 km/tim.

När vi kom fram till Hua Shan "överfölls" vi av taxichaufförer som alla ville köra oss till berget.  För det var nämligen på berget som dagens äventyr skulle njutas.

 

" Mount Hua, or Hua Shan  Originally classified as having three peaks, in modern times the mountain is classified as five main peaks, of which the highest is the South Peak at 2,154.9 metres.

As early as the 2nd century BCE, there was a Daoist temple known as the Shrine of the Western Peak located at its base. Daoists believed that in the mountain lives the god of the underworld. The temple at the foot of the mountain was often used for spirit mediums to contact the god and his underlings. Unlike Taishan, which became a popular place of pilgrimage, Huashan, because of the inaccessibility of its summits, only received Imperial and local pilgrims, and was not well visited by pilgrims from the rest of China.^[2] Huashan was also an important place for immortality seekers, as many herbal Chinese medicines are grown and powerful drugs were reputed to be found there. Kou Qianzhi (365–448), the founder of theNorthern Celestial Masters received revelations there, as did Chen Tuan (920–989), who spent the last part of his life in hermitage on the west peak. In the 1230s, all the temples on the mountain came under control of the Daoist Quanzhen School.^[3] In 1998, the management committee of Huashan agreed to turn over most of the mountain's temples to the China Daoist Association. This was done to help protect the environment, as the presence of taoists and nuns deters poachers and loggers." (Wikipedia)

 

Jag hade läst att det går en buss från järnvägsstationen till foten av berget, vilket det också gjorde. Bussen var dessutom gratis upplyste en trevlig kinesisk dam oss om. För det blev hon utskälld av en aggresiv taxichaufför som i o m det inte kunde lura av oss pengar på en taxiresa.

Vid foten av berget finns ett modernt besökscenter uppbyggt och man måste lösa en tvådagarsbiljett för att kunna gå upp på berget. Min vana trogen försökte jag få in Malin gratis men det gick inte. Men damen i kassan ville nog se till att jag inte behövde betala för mycket så hon frågade lite diskret hur gammal jag är.  Femtiotre svarade jag, varvid hon blev våldsamt generad och fnissade så som bara kineser kan göra när de känner sig  lite osäkra eller bortgjorda. Det visade sig att om man var över 65 år fick man gå in för halva priset!

Jag tycker själv att jag har åldrats under tiden här  i Kina - men 65 år ! Någon måtta får det väl ändå vara !

 

Alla kineser tittade med stora ögon på Malin och Melker och damen i biljettluckan sa ( innan fadäsen med 65-års frågan) att barnen inte kunde gå uppför berget. Vi skulle vara tvugna att åka kabinbana upp och ner.